Runge avslutar sin filmserie, om människor i känslomässig nöd, som han kallar för Befrielsetrilogin. Mer eftertänksam och stillsam än Guldbaggebelönade ”Om jag vänder mig om”, men lite på samma tema.

Jonnas son Peter har försökt ta sitt liv. Hans flickvän gör slut med honom och han flyttar hem till mamma. Där träffar han Katrine, som städar hemma hos Jonna. Mamman uppmuntrar relationen lite väl mycket. I bakgrunden finns Katrines osympatiske kille, spelad av Johan Widerberg
Det är lögner och svek. Alla vill väl men förmår inte. Och till slut kommer ett slut. Om det är Happy eller inte ska inte avslöjas här. Men det är bra.

Runges filmstil känns igen från hans tidigare filmer. Människorna är som tryckkokare som kan explodera när som helst, och gör det ibland också. Däremellan långa tystnader, ångestfyllt och tungt.
Det är intressant och dramatiskt och bra berättat men inte alltid så trovärdigt.

Om jag fick önska mig en ingrediens till i Runges filmer så vore det lite mer rörelse, lite mer temperament. Och då nödvändigtvis inte ilska. För arga är människorna i Runges filmer, så det räcker och blir över.
Trots dessa invändningar bättre än de flesta svenska filmer som görs över huvud taget.