Forskaren: Den varma gemenskapen inte bara positiv

Mathias Ericson är forskare i sociologi vid Göteborgs universitet och har skrivit avhandlingen ”Nära inpå: Maskulinitet, intimitet och gemenskap i brandmäns arbetslag.” Hans far, farfar och farbror var brandmän, och yrket har kommit att intressera honom ännu mer sedan han började arbeta med genusfrågor.

Mathias Ericson.

– Det är ett yrke som

har stort symbolvärde kring maskulinitet. En kvinna som blir brandman väcker uppmärksamhet, säger Mathias Ericson.
Yrket är speciellt eftersom en stor del av arbetstiden innebär att invänta att något händer. Mathias har tillbringat tid tillsammans med fyra olika arbetslag.
Han var två månader med det lag han var hos mest. Avhand­lingen handlar inte om brandmännen i Vallentuna.
Mathias Ericson beskriver livet på brandstationerna som ett familjeliv, där gränsen mellan privatliv och arbetsliv suddas ut. Brandmännen han träffade lyfte fram den så ofta omtalade ”jargongen”, som något som förenade dem och var viktig för yrkesidentiteten.
– Man stod för att man kunde skämta ganska brutalt och det var ett uttryck för att man litade på varandra.

Mathias Ericson menar att den varma och fina gemenskapen på brandstationerna inte enbart är positiv, utan kan bidra till att stänga ute kvinnor från yrket. Familjekänslan bygger på att man är lika varandra, och en del i det är att man har samma kön, säger Mathias.
– De är nakna tillsammans, de bastar och duschar, och de utrymmena var viktiga för dem för att bygga upp förtroende för varandra.
Mathias började sin undersökning redan 2003, då fanns få kvinnor i yrket och utbildningen var ny. Mathias säger att arbetsplatserna har förändrats en del, men att den tuffa jargongen lever kvar, även om den inte tas för given på samma sätt idag.
Brandmännen han träffade var oroliga att de inte skulle ha samma gemenskap om de inte bara skulle vara män längre.
– Om det skulle komma in en kvinna var farhågan att man inte visste gränserna längre för vad man kunde göra och säga, och att det skulle bli mer som ett vanligt jobb.

Samtidigt poängterade brandmännen att de var positiva till kvinnliga kollegor eftersom arbetsplatsen lätt blev som ett ”gubbdagis”. Flera brandmän hade föreställningen att kvinnor skulle bidra till en mjukare jargong och ”lära dem hyfs”.
– Men kvinnor som söker sig till yrket vill kanske inte ha den typen av mammaroll. Det finns ju kvinnor som söker sig dit för att de vill ha den här jargongen.
Räcker det att vara man för att få vara med?
– Nej, det räcker absolut inte. Det fanns många män som inte passade in, genom uteslutning förstod de att de borde söka sig därifrån.
Brandmännen som Mathias följde sa att de som inte tålde den tuffa jargongen inte kände sig hemma. Synen på dem som sökte sig till högre befattningar i kontorsmiljö var inte att de ville göra karriär, utan att de inte klarade av jobbet fysiskt eller socialt.

Förutom att brandmännen var män hade de också liknande bakgrund, till exempel inom arbe­taryrken och idrott.
– Hade man inte gemensamma intressen hade man nog svårt att stanna i yrket.
– Det är viktigt att ifrågasätta exkluderingarna, vilka känner sig hemma i familjen?