Det är fredagskväll och killarna på Vallentunas brandstation sitter på altanen, bredvid en liten pool, och äter i kvällssolen. I kväll har de inte lagat mat ihop utan äter sallad, köttbullar med mos eller jordgubbar med fil och müsli.
– Det blir som ett andra hem. Allt vi gör hemma gör vi här också, säger brandmästaren Lasse Carlsson.

Här på stationen finns små sovrum, träningslokaler, duschar och en liten biograf. Nere i garaget finns en verkstad där det också händer att brandmännen snickrar eller målar på egna grejer. På kvällarna är det lite mer fritt än på dagarna, då det är mer övningar och stationsarbete.
Brandmännen jobbar var fjärde natt och på helgerna dygns­pass, så det blir mycket tid tillsammans med laget.
– Vi är som en liten familj, säger Kjell Johansson.
Han har bara jobbat här i några månader men beskriver ändå laget som sin familj.
– Det är likadant vart man än kommer, det är samma sorts människor.
Med ”samma sorts människor” menar han att öppna och sociala personer söker sig till yrket.

Killarna gnabbas och retas med varandra, men är aldrig elaka. Förr var det annorlunda, säger Kjell. Nu behöver man inte vara macho för att passa in. Däremot måste man gilla att vara del i ett lag för att trivas.
– Har man bakgrund som lag­-idrottare så funkar det bra, säger PA Kindbom. Det går inte att komma och sätta sig i ett hörn. Vi jobbar tätt ihop och vi har samma mål, att rädda liv. Det finns en gemensam yrkesstolthet.