Vid sidan av debatten om den havererade sjukförsäkringen har försämringarna i a-kassan fått relativt lite uppmärksamhet, trots att läget är djupt allvarligt. Bara omkring 30 procent av de arbetslösa har i dag rätt till a-kassa och bara knappt var tionde får ut den ersättning som det var tänkt. Om man dess­utom räknar in att en hotellstäderska eller servitris i dag betalar 385 kronor för samma dåliga försäkring som en läkare ”bara” behöver betala 90 kronor för, så blir det uppenbart att ett systemskifte har skett.

Man behöver inte heller ha anlag för konspirationsteorier för att förstå vad den nya a-kassan syftar till. Genom att man avskaffar inkomsttryggheten vid arbetslöshet tvingas fler och fler ta jobb till allt lägre löner. Eftersom det har blivit mindre attraktivt (och väldigt mycket dyrare) att vara med i a-kassan så har också många lämnat facket. Om facket försvagas riskerar vi tryggheten och rättvisan på arbetsmarknaden, färre kan leva på sin lön och inkomstklyftorna växer. Då kommer det inte att ”löna sig mer att arbeta” – åtminstone inte för alla.

Finns det då folkligt stöd för en sådan samhällsutveckling? I en opinionsmätning som LO och Novus Opinion låtit göra bland förbundens medlemmar visade det sig att bara fem procent tycker att det var rätt att vissa hade högre a-kasseavgifter än andra. Samtidigt tycker fler än åtta av tio att det är tid att höja ersättningarna.
Det finns alltså inget folkligt stöd för att Sverige ska ha en a-kassa i strykklass och knappast något stöd för att inkomstklyftorna ska fortsätta växa. Vi kan också konstatera – och där bör vi vara självkritiska – att vi inte lyckats bilda opinion mot dessa försämringar.
Arbetslösheten får inte bli en fråga för den enskilde drabbade på samma sätt som bostaden i storstäderna har blivit en fråga mellan den enskilde och banken.
Arbetslösheten berör oss alla och handlar i grunden om ansvar för varandra och Sverige.

Tobias Gerdås,
kommunikatör, LO