Förskingrade för att kunna shoppa

Ann-Britt Aldeman bor i en lägenhet i Vällingby. På ­promenad­avstånd ligger familjens radhus, som gick på exekutiv auktion för sju år sedan. På begäran av hennes forna arbetskamrater. De hade aldrig kunnat drömma om, att hon kunde föra dem bakom ljuset, men det gjorde hon.
Intervjun blir en påminnelse om något hon vill lägga bakom sig. Hon har en pigg blick och lätt för att prata, men ibland är hennes ögon nära att tåras.
Personalen hade i slutet av 90-talet fått överta en förskola i Vällingby för att bedriva ett ­koop­erativ utan vinstintresse. Ann-Britt blev utsedd till vd med ansvar för ekonomin. Förskolan hade en årlig omsättning på över fyra miljoner kronor.

Närmaste klädaffär låg inom ­cykel­avstånd. Med kooperativets kundkort kunde hon skaffa sig allt från tjusiga dräkter till tio ansiktskrämer.
Det var själva köpögonblicket, när hon stod där i kassan, som gav henne en kick.
– Man köper för att må bättre, säger hon.
Hon fastnade i köpberoende, blev en ”shopaholic”.
Att shoppa, vem gör inte det när det är reor och man kan få köpa för halva priset?
– De flesta kvinnor kan nog känna igen sig men till skillnad från mig sätter de inte hela sin ekonomi på spel, struntar i att betala räkningar, låter hyresavierna ligga, tar pengar från sina barns konton eller stjäl som jag gjorde, säger Ann-Britt.
Hennes drog var shopping precis som alkoholisten tar till flaskan.
Kläderna, som hon köpte, kunde bli hängande eller så gav hon bort dem, även till arbetskamraterna. De hade ingen aning om att hon köpt dem med förskolans pengar. Inköpen gick lätt upp till mellan femtusen till tiotusen kronor i veckan.

Till slut började Ann-Britt dikta ihop ­låtsas­fakturor, skrev betalningar med namn på grannar och personal. Ingen misstänkte henne.
– Jag kunde köpa tre dräkter, trots att jag som föreståndare gick omkring i jeans och tröja.
Så småningom kom det fram hur urusel förskolans ekonomi hade blivit. Personalen fick till och med sänka sina löner. Ann-Britt blev avslöjad, avskedad och polisanmäld.
– Skuldkänslorna och skammen var outhärdlig, säger hon.
Hon såg som enda utväg att ta livet av sig men hamnade på Ersta sjukhus. Där fick hon hjälp av en terapeut. Shoppandet hade delvis varit hennes sätt att självmedicinera bort sin trassliga relation till sin mamma och den ångest den medförde. Mamman kunde inte heller hantera pengar och var tablettmissbrukare.

Ett sätt att bearbeta vad som hänt var att skriva. Och för några år sedan kom hon ut med boken ”Att köpa lyckan”. Där berättar hon ärligt om sitt beroende och ger råd till andra i samma situation.
Inte bara kvinnor utan även män har hört av sig. Män förköper sig ofta på elektronikprylar. Men hjälpen är inte så lätt att få.
 – Spelberoende har blivit allt mer uppmärksammat, men det finns ingen liknande behandling för köpberoende, säger hon.
– Och vem har råd att anlita en terapeut när man har skulder upp över öronen.

I dag ser Ann-Britt ett ljus i tunneln.  Skadeståndet på 936000 kronor, som hon dömts att betala, har krympt. Om tre år har hon betalat alla skulder. Varje månad betalar hon in 10000 kronor i skuldsanering från sin lön som förskollärare i en skola.
Men någon försoning med arbetskamraterna har det inte blivit.
– Jag har en dröm om att de en dag ändå kan förstå.
En som förstår är hennes man som finns kvar, trots alla brev från kronofogden.
– Det har varit tuffa år. Jag har velat visa att jag kan förändra mig, att han kan lita på mig, säger hon.

Numera finns inte kassar med nyinköpta kläder instoppade i garderoben. Hon använder sin energi till att måla och brodera. Dessutom skulpterar hon i lera. Lägenheten är fylld av roliga keramikkatter.
Vi tar henne med till Välling­bys köpcentrum för att ta ett foto.
– Varför tar ni mig inte ut till skogen i stället, det är där jag trivs numera, undrar hon när hon hamnar mitt bland affärer med frestande reapriser. Och hon köper – men bara tre små plagg till sina barnbarn. Plaggen betalar hon kontant. Hon har inga kreditkort och det skulle inte falla henne in att skaffa några.
Så hon går därifrån med en liten påse. Till skillnad från tidig­are, då hon kånkade på massor av kassar.