Det är ofattbart att den här boken kommit ut.
Den är på nästan tusen sidor.
Jag har räknat på en höft: ungefär tvåmiljonerfemhundrafemtontusen ord.
En hel liten talldunge i Baltikum (Carlssons förlag trycker sina tegelstenar till böcker där eftersom tryckerierna och pappersmassan är så gott som gratis) har antagligen fått sätta livet till. Den innehåller inget som vi inte visste förut.
Vi – det är ungefär de ungefär 25 500 personer i Sverige som var sextio- och sjuttiotalets politiska vänsteryttrar. Eftersom närmare 25 220 av dessa senare i livet blivit  bankdirektörer, PR-konsulter, TV4-chefer återstår 380 ännu troende revolutionärer. Det är de och jag som i sommar plöjt igenom den här boken.

Översättaren Björn Erik Rosin måste ha haft det svettigt. Jag känner honom sedan 70-talets röda Umeå där han var hängiven trotskist, ”trotte” som de kallades av än mer rättroende vänsterrebeller.
Det säger en del om Trotskijs historiska lyskraft att hans idéer vann gehör över världen, från Ryssland till Västeuropa till det heta Latinamerika till det frostbitna Västerbotten – långt efter hans egen död. Trotskijs främsta idé var ”den permanenta revolutionen”; att den ryska revolutionen 1917 som han ledde tillsammans med Lenin, skulle spridas till andra länder och skapa en rättvisare – kommunistisk – världsordning.
Så fel han hade. Ryssland fick ha sin revolution för sig självt och snart efter Lenins död 1924 avstannade även den och övergick i byråkratiskt enpartistyre. Efterträdaren Josef Stalin proklamerade tesen om ”socialism i ett enda land” och började slakta sina gamla partikamrater. Leo Trotskij nåddes av Moskvas hämnande hand i Mexiko 1940 när han höggs ihjäl av en av sina närmaste medarbetare.

Allt detta har skrivits tidigare – och bättre – av historikern och journalisten Isaac Deutscher, omstridd ikon inom 70-talsvänstern. Även Trotskij själv har skrivit om sitt omtumlande liv i självbiografin ”Mitt liv”.
En enda gång bränner det till i det här överdådigt trista verket: när den förvisade profeten möter Frida Kahlo. Ljuv kärlek uppstår mellan Trotskij, 60 plus, och den 30 år yngre, sedermera världsberömda konst-nären. Denna episod som andas passion, glöd och sex lyckas författaren – en fransman, märk väl! – glida över som en pryd, mästrande skolfröken.