Carolin försöker förgäves ringa sin bästa vän Clara. Det har hon gjort många gånger förr och den här gången hade hon helst sluppit. Ändå gör hon det. Mycket har förändrats sedan tjejerna för många år sedan lärde känna varandra på en folkhögskola. Den Clara som räddade Carolin då (från sig själv?) är inte mycket att hålla i handen längre. Ändå är hon som en drog, ett livselixir, att släppa henne är en omöjlighet.

Vad är det som driver en människa att till varje pris försöka underhålla en så komplicerad vänskap? Det är frågan som romanen kretsar kring och pö om pö faller bitarna på plats för läsaren och för Carolin. Nutid och dåtid möts.
Lågmält och sorgset vackert närmar sig författaren ensamhet och de svåra relationerna till vänner, partners och föräldrar. Särskilt bra fångar författaren in det där med vänskap som är lika passionerat som en förälskelse, lika destruktivt och kärleksfyllt.

En fin berättelse om vänskap, tänkte jag när jag såg boken, och fann något mycket större än så. Särskilt om man någon gång har varit vän med en Clara.