Magisk realism funkar inte alltid på bioduken, även om Fellini var en mästare i genren. Vill så gärna tycka om den här filmen mer. Men skrönan om Fragancia, hennes uppväxt och kärleksfulla men knasiga familj, blir för svulstig.
Filmen börjar med att hon grips misstänkt för att ha skjutit rikemanssonen Richard, uppväxt i samma trakt, född på samma BB, på samma dag. För sin advokat berättar hon sitt livs historia. Och den ena tragiska händelsen efter den andra återges.

Det är inget fel på berättelsen eller på skådespelarinsatserna. Man tappar aldrig intresset, men vissa scener borde ha undvikits: som när Fragancias lillebror Jesús kliver med raska steg rakt upp i luften för att öppna himmelens portar.
Ett bevis för att större budget nödvändigtvis inte betyder bättre film. Lemhagens tidigare verk, som till exempel den förra Patrik 1,5, var billigare men angelägnare.