Från sambal till gräddtårtor

Afghanska Marzie öppnar dörren till sitt rum på flyktingboendet Pangea i Arjeplog. Men det finns ett fel i den där meningen – Marzie visar sitt svenska id-kort: personnumret har de där åtråvärda fyra sista siffrorna. Marzie är inte afghansk längre, hon är svensk.

Borta i köket i samma byggnad som Marzie har sitt rum sitter Bavel och pratar. För honom ser det annorlunda ut. Migrationsverket har bestämt att inte ge honom några fyra sista siffror, han får inte bli svensk, ska tillbaka till Kurdistan där han kom ifrån.
Så ser det ut på Pangea: kontraster. På samma arbetsplats samtidigt: glädje och sorg. Marzie berättar att hon skrek rakt ut av glädje när hon fick veta att hon skulle få stanna. Bavels ögon är tomma av besvikelse.
Mitt i allt det här jobbar kommunalaren Lemek. Som hushållare på Pangea är det han som är ansvarig för maten varje dag. Genom särskilda matgrupper hjälper också de boende till.
– Allt sker i samarbete. Vi ska lära ungdomarna att laga mat.

13.51 Efter ett långt personalmöte går Lemek Edorson in i köket igen.

Han säger ungdomar eftersom Pangea är ett specialiserat boende för barn upp till 18 år. De är 20 stycken som bor här, i åldrarna 11 till 18. Flera av de boende är muslimer, så den enda mat de aldrig serverar är fläskkött. Annars blir det mycket kyckling.
– På längden, på tvären, på bredden, på höjden … Och ris! Det äts väldigt mycket ris i det här huset. Det går åt minst 15 kilo i veckan. Risleveranserna är på hundra kilo.
Allt det vi kallar typiskt svenskt går inte hem. I matkällaren skvallrar en trekiloshink med sambal om att Lemek tar in flera influenser utifrån.
– Det är ingen idé att servera palt och plättar. Mjölmat är de inte vana vid.

Något som däremot alltid funkar är tårta.
– När de fyller år får de alltid gräddtårta!
Och även om det är ett socialt jobb, var det maten som förde honom hit, han har alltid lagat mat, alltid gillat mat, det har han från mormor, säger han. Efter studenten läste han gastronomi på universitetet.
Men vårt samtal kommer in på allvarligare saker än mat och tårtor. Som hur det fungerar i ett litet samhälle som Arjeplog när det helt plötsligt öppnas ett flyktingboende. Enligt Lemek har problemen varit få.
– Visst har det förekommit ras­istiska glåpord, men sånt har vi löst med att prata direkt med de som säger de där orden. Det är saker de får med sig från köks­bordet och sina föräldrar.
Värre är det kanske när någon ungdom som han kommit nära får veta att han eller hon ska utvisas.
– Det kan vara tragiskt. Det är inte direkt jättemysigt alla dagar. Men jag bestämde mig när jag började här att jag måste lämna jobbet när jag kommer hem. Ligger man och grubblar på nätterna blir man tokig. Däremot ligger jag och grubblar på om jag beställt tillräckligt med mat…

15.23 Marzie Bahadori visar var i Afghanistan hon kommer ifrån.

När det har hänt jobbiga saker erbjuds de debriefring. Men Lemek säger att det mesta löses  med att de har högt i tak och pratar mycket med varan­dra i personalen. Han har inte kontakt med ungdomarna efter att de lämnat Pangea. Med ett undantag:
– En kille i Kurdistan har jag chattat med. Det var en kille som jag stod väldigt nära. Men när de har flyttat försöker jag kapa bort det, annars går man i väggen till slut.
Till sist måste vi be honom förklara sitt namn. Varför Lemek? Han är ensam i landet med det förnamnet.
– Det har att göra med min uppväxt. Pappa är pingstpastor och gav alla oss fem barn bibliska namn på bokstaven L. Jag är näst yngst, de började väl få slut på namn…