När Natascha Kampusch var tio år kidnappades hon av en man. I åtta år hölls hon fången, en stor del av tiden i ett litet rum i en källare. När hon var 18 lyckades hon fly.
Det här är hennes berättelse och hon står som upphovsman, fast hon tagit hjälp av två journalister att skriva boken.
Natascha Kampusch berättar både ur barnets och ur den vuxna kvinnans perspektiv. Hon kan både beskriva den förvirring och ångest hon kände som barn, och förklara det hon kände då med de kunskaper i psykologi hon skaffat sig som vuxen.

De dubbla perspektiven gör boken intressant och lärorik. Men ändå är det i första hand ångestfylld läsning. Från den stund den tioåriga flickan blir kidnappad känner man sig tvungen att skynda sig att läsa ut boken, för att hon ska få ”bli fri” så snart som möjligt igen.
Natascha Kampusch gör många tankeväckande iakttagelser. Som att hon inte helhjärtat kan hata mannen som rövade bort henne: Därför att hat förtär, och hon hade inte överlevt de åtta åren om hat varit den dominerande känslan.

Istället skaffade hon sig en känsla av övertag genom att gång på gång förlåta honom för det han gjort: för bortrövandet, för misshandeln och för svälten.
Och hon hämtade styrka genom att hålla fast vid alla små positiva saker som fanns: Att få en fin present. Att få bada i badkaret. Att få sitta i solen en liten stund.

Natascha Kampusch är också kritisk mot media och samhället i stort: Man förfasar sig över de extrema fallen, men blundar för att många kvinnor utsätts för misshandel varje dag.