Många kommuner har konkurrensutsatt badhusen och privata aktörer och kommunala bolag förändrar verksamheten för att öka lönsamheten. I anbudsunderlag saknas ofta kravspecifikation över bemanning och vilken utbildning personalen ska ha. Tyvärr tolkar ofta kommuner och företag begreppet beredskap och personalens utbildningsstandard godtyckligt.
Vissa aktörer har till och med tagit bort badbevakning helt. Ett exempel är Stockholm som tagit bort badvakter och badmästare från en majoritet av badhusen. På vissa håll har man även hängt upp skyltar med fantasifulla budskap som: ”Här badvaktar vi varandra” eller ”Badet är obevakat”. Begrepp som ”Badvärd” och ”Personal” säger ingenting om personalens kunskapsbas och lämnar fältet fritt för att i stort sett anställa vem som helst, något som devalverar de utbildningar som leder till en yrkestitel.

Detta hade varit omöjligt i stora delar av Europa, där lagstiftningen innebär kompetenskrav och en minsta bemanningsstandard. Med tanke på att vi i Sverige har en statligt finansierad badmästarutbildning sänder den här nedrustningen märkliga signaler.
Myndigheten för samhällsskydd och beredskap (MSB) har uppmärksammat allvarliga och systematiska brister i vattensäkerheten på badplatser och i publika badhus. En lagstiftning som den i Finland och Danmark skulle råda bot på problemet och dessutom göra att många anbudsunderlag diskvalificeras.

Det måste bli självklart att all personal på badanläggningar ska vara välutbildad och testad för uppgiften, med återkommande utbildning och regelbunden träning i service, vattenlivräddning, kemikaliehantering, materialkunskap, städutrustning, brandskydd och utrymning. Personal med rätt kompetens och rättvis lön borde vara en självklarhet. Högre krav på dem som driver badanläggningar skulle ge oss mer välkomnande och säkra badhus, med personal som kan känna yrkesstolthet. Beslutsfattare och bad­aktörer borde besöka anläggningar i Dan­mark, Finland och Norge.

Henrik Johansson,
tidigare badchef

Anders Christiansen,
tidigare fritidschef