Tana är tio, och bor i ett spökblått hus vid Atlantkusten. Närmare bestämt på Ostronskalsvägen vid Mexikanska Gulfen i Texas.  Hennes mamma Meggie Marie är en sjöjungfru, men Signe har tagit hand om Tana sen dagen Meggie Marie simmade till havs. Så kommer kvällen när månen ska bli blå, Signe ska laga sin berömda gumbo, herr Beauchamps nattblommande Nattens drottningar ska slå ut, Doug ska sjunga sin fyrordiga sång.  Men några krabbor ställer till det och plötsligt måste Tana till havs för att hitta sin mamma för att allt ska bli bra igen.

I bra barnböcker ska det finnas en stark och sårbar huvudperson i en miljö som hjälper läsarens fantasi på traven. Berättelsen ska vara komponerad med rytm och dramatik och hjältinnan/hjälten ställas inför en utmaning som hjälper henne/honom att utvecklas. Så är alla älskade klassiker komponerade, antingen det handlar om äldre flickböcker som Anne på Grönkulla eller moderna magiker som Harry Potter.

Bakom berättelsen om Tana, hennes fostermamma Signe, fiskmåsen Kapten, hundarna FH och Också, mr Beauchamp i gungstolen, Doug med surfingbrädorna och framförallt det gungande, sugande havet med alla sina invånare, finns en författare som tar sina läsare på allvar. Som varit noga med detaljerna. Som ansträngt sig att fylla sidorna även med magi, äventyr, sorg och kärlek. Som jobbat med sitt språk för att hitta Tanas egen röst. Översättaren John-Henri Holmberg har samma tonträff. Barn vill bli förförda av en spännande och uppslukande historia. Alla läsare vill känna något i magen, eller rentav i halsen när bladen vänds. Den här originella och förtjusande boken fyller åtminstone alla mina krav på området.