När jag är ute bland medlemmar och på arbetsplatser funderar jag ofta över vart alla bra ledare tagit vägen. Som man säger: ”Att vara chef är en position, att vara ledare är relationer”. Inom idrottens värld pratar man uteslutande om ledarrollen, du är alltid ledare för ett team eller en förening. För där handlar det om att bygga allt på relationer mellan dig som ledare och utövarna/deltagarna. Om du inte har alla med på tåget så blir du ensam kvar i kupén, man måste låta alla få säga sin åsikt, bli bekräftade och få vara med och bestämma.
Ytterst är man den som bestämmer, som ser till att saker fullföljs och säkerställs. Men besluten blir så mycket mer accepterade om du som ledare har grundat dina beslut på relationer med dem som besluten gäller.

Varför får så många som tar kontakt med chefen när det är problem höra: ”Ja, men så där är det för alla, det finns inga pengar”.
I stället för att komma med en färdig lösning eller ursäkter bör chefen/ledaren möta den anställde i hans/hennes problem, möta dem här och nu, bekräfta deras oro eller problem oavsett omfattning. Om jag mår dåligt på grund av arbetsmiljöproblem vill jag inte höra att så är det för alla. Vad hjälper det mig som individ, att andra också har det så? Var är bekräftelsen för mig i det?
Hade chefen haft ett ledarskap i sig hade hon/han ställt följdfrågor, lyssnat, bekräftat och undersökt orsakerna. Kanske löser man problemet på plats eller så tar man med sig problemet och jobbar vidare på en lösning. Varför ska detta vara så svårt?

Ledarskap handlar mycket om medmänsklighet, att kunna leda människor på just den nivå de befinner sig. Möta varje enskild arbetstagare precis i det ögonblicket, och sedan lotsa personen i rätt riktning med stöd och hjälp.
Chefskap är kortsiktigt, ledarskap är långsiktigt. Respekt för en ledare bygger på förtroende. Respekt för en chef bygger på rädsla. Har jag rätt eller fel? Det kan bara varje individ avgöra själv.

Johan Karlsson,
elevassistent och facklig företrädare i Karlskoga.