En liten flicka har slagit sig. Julia tar hand om henne, hon är undersköterska och ska jobba som volontär på barnhemmet i några månader.
Jag hjälper till att rensa mungbönor till lunchen, medan vi väntar på att Sammy ska komma tillbaka med bilen från Kampi ya Moto. Ett däck läcker luft och ska fyllas på i väntan på lagning. Men när Sammy kommer tillbaka är däcket lika mjukt – det fanns ingen el i byn.

Vi ger oss av ändå. Vi åker till St Marys hospital utanför Nakuru. Vi passerar Nakuru General hospital, där är det lite billigare, men Jacinta säger ”du går in där med en sjukdom och kommer ut med 20”.
St Marys är privat, kristet, men kostar inte mycket mer än det allmänna sjukhuset. Det är rent, lugnt och snyggt. Här och var sitter skyltar som visar att tuberkulos är ett problem här: ”Stop TB! Öppna fönstret om det är mycket folk i rummet.”
Men idag är det inte många här. Vi är klara på mindre än en timme.

På vägen hem stannar vi till i Nakuru för lunch på ett rätt lyxigt hotell. Jacinta passar gärna på att bjuda några av barnen på lite lyx när hon kommer. Det kostar ändå mindre än en lunch i Sverige.
Paul får ta ett dopp i poolen också, fast det kostar. Handduk ingår, och Paul har badbyxor, visar det sig.
Kanske är han beredd på att allt kan vara möjligt när man är med Jacinta?

De gör utflykter med alla barnen ibland också, men då krävs noggrann planering för att man ska ha råd. Jacinta använder sitt kontaktnät – finns det någon som kan låna ut en skolbuss, kan någon låta dem bada gratis eller till lägre pris?
Och så blir det förstås matsäck, inte restauranglunch.