Titeln säger allt. Det är småfilosofiskt men inte vidare intressant, tyvärr. Det känns klyschigt när hon jämför vår bortskämdhet när vi inte är nöjda med livet, med att det finns de som inte får mat, även om det förstås är sant. Och provocerad blir jag när hon några rader längre ner skriver att det är en lyx att kunna överväga att begå självmord.

Hon skriver en del om sin man, John Lennon, och det är när hon blir lite personlig som hon närmar sig något, men det tar slut innan hon når fram. Ono skriver om diskriminering hon blivit utsatt för, som kvinna, och som äldre (än 50). Särskilt gillar jag stycket ”Glädjen i att åldras”. Men hon trampar i ett tråkigt träsk när hon kopplar kvinnors styrka till att vi kan föda barn.

Yoko Onos röst liknar Jesus, hon skriver om att vara tacksam, att välsigna sin fiende och kraften i att be tillsammans. Budskapen är desamma som Yoko Ono är starkt förknippad med: Fred och kärlek. ”Stå på dig! Jag älskar dig” avslutar hon boken med.
Visst är boken fint skriven och innehåller tänkvärda ord, men det hela känns rätt abstrakt och jag känner mig inte förändrad det minsta när jag snopet lägger boken ifrån mig.