Modejournalisten Sofia Hedström såg över sin välfyllda garderob och sitt samvete. Hon funderade över arbetsförhållandena för dem som syr de billiga kläderna som hon, och många andra, köper utan att blinka. Och över miljön som tar stryk av vår överdrivna konsumtion.
Shopping har för många blivit ett både kostsamt och tidskrävande fritidsintresse, och kläderna vi köper har usel kvalitet eftersom de blir passé så fort vi har köpt dem.

Boken är en dokumentation av Hedströms experiment att inte shoppa under ett år. Hon delar med sig av ha-begär, upplevelserna av att träffa modefolk i New York i flera säsonger gamla kläder och att köpsuget sedan slutligen upphör. Hedström uppmanar till att bojkotta butiker med kläder som gjorts under tvivelaktiva arbetsvillkor (de flesta klädbutiker med andra ord?) och vill att kläder ska märkas med såväl innehållsförteckning som produktionsvillkor.

Den bästa delen av boken är ”receptsamlingen” där författaren har träffat kreativa människor i Sverige, USA och Island. Det är snygga bilder på tjejer och killar som visar sina kreationer: skjortor som blivit byxor, hål som täckts av broderi och nattlinnen färgade i rödvin. Alla tips är inte direkt något jag kommer testa själv, men kan funka som inspiration till egna idéer. På det hela taget är det en trevlig bok med schysta bilder.

Jag gjorde det oplanerade experimentet att under en helg varva Modemanifestet med feministiska Germaine Greers bok Kvinnan i sin helhet. I kapitlet ”Shoppande” ser hon konsumtion som kvinnans tredje arbete: När hon inte yrkesarbetar eller hemarbetar så arbetar hon med att shoppa, vilket vi uppfostras till som små flickor. Att läsa dessa texter tillsammans ger en helt annan upplevelse än ”bara” läsningen av Modemanifestet. För det jag saknar i Hedströms bok är en diskussion om varför vi (kvinnor) shoppar så mycket.