Den japanska maffiaversionen, yakuzan, slåss om makten. Och slåss gör de verkligen. Blodet sprutar över filmduken och man tappar snart räkningen på alla lik och avsågade fingrar som skickas kors och tvärs (ett japanskt sätt att be om ursäkt, enligt filmen).

Att Kitano är en formsäker filmregissör råder inget tvivel om. Men det må vara hur stilistiskt snyggt som helst. Det blir tröttsamt med frosseriet i våld och när det dessutom är omöjligt att hålla reda vilken yakuzaklan som bråkar med vilken kan det inte bli annat än bottenbetyg.

Men heder åt regissören att yakuzaledarnas liv på intet sätt glamoriseras. Det är gråtrist och mest deppigt att åka runt och hämnas på varandra, tycks det som. Alla verkar vara införstådda med att deras liv kan ta slut i vilket ögonblick som helst. Och ingen vet egentligen varför de dödar varandra.