Donny Forsberg fyller sopbilen. Han trivs väldigt bra med sitt jobb eftersom han får vara ute mycket.

Det är en kall och blåsig morgon i Eskilstuna centrum. Bilar trängs för att hitta en parkering och stressade sörmlänningar rusar längs trottoarerna.
Donny Forsberg hoppar ur sopbilen och går in i ett garage. Han kommer ut med två sopkärl, vänder upp dem i bilen och startar motorn som trycker in dem i lastutrymmet.

Det säger poff
, en av påsarna spricker och en stor laddning grädde landar plötsligt på min rock.
– Man ska inte stå bakom bilen, skrattar Donny och hans kollega Dennis. Påsarna spricker hela tiden och det finns värre saker än grädde man kan få på sig.
Donny har jobbat som sopgubbe i princip hela tiden sedan han slutade gymnasiet.
– Det är det enda jobb jag haft, och jag trivs väldigt bra. Man får vara ute mycket och så har man en massa frihet under ansvar.

Det gäller att inte stå bakom bilen när soporna töms. Det skvätter ofta när påsarna kläms ihop.Kl 10.20 Det gäller att inte stå bakom bilen när soporna töms. Det skvätter ofta när påsarna kläms ihop.
Foto: Jesper Bengtsson

Nästa stopp är
Odd Fellows hus, och det slår mig att soporna utanför en byggnad kan säga väldigt mycket om vad som försiggår innanför väggarna. Men Donny hävdar bestämt att han inte är intresserad av vad som finns i tunnorna.
– Efter fem år och några tusen sopkärl bryr man sig inte så mycket, konstaterar han krasst.
Och när jag frågar om det finns några riktiga mardröms-tunnor, sådana som kan få honom att ligga vaken om nätterna och vrida sig i ångestplågor, ler han först brett och tänker sedan efter en lång stund innan han svarar.
– Tunnorna utanför ålderdomshem och dagis kan vara rätt obehagliga. När de spricker är det inte grädde som skvätter upp bakom bilen.

En stund senare är det frukostdags. Donny och Dennis köper falukorv och potatis och tar med sig det till lunchrummet på tippen utanför Eskilstuna.
Till en början kändes det lite konstigt att äta lunch redan vid tiotiden, berättar Donny, men han vande sig efter ett tag. Och nu behöver han energin för att orka med hela arbetsdagen.

När vi kommer in i lunchrummet är det några av sopåkarna som kallar honom för ”skådespelaren”. På kvällarna svidar Donny nämligen om och blir musikalskådis. Han spelar med föreningen Scenknuten i Eskilstuna och för tillfället repeterar de Trollkarlen från Oz. Donny spelar Fågelskrämman. Förra året var han med i Kolhusteatern i det näraliggande Hälleforsnäs, där han gjorde den sadistiske tandläkaren i musikalkomedin Little Shop of Horrors.
– Det blir ganska mycket att göra när jag jobbar från sju till fyra på dagarna och vi repeterar och spelar nästan varje kväll, säger Donny.

19.00 Repetition av Trollkarlen från Oz: Josephine Thunell, Donny Forsberg, Robert Johansson och Anna-Karin Swärd.19.00 Repetition av Trollkarlen från Oz: Josephine Thunell, Donny Forsberg, Robert Johansson och Anna-Karin Swärd.
Foto: Joakim Serrander

Just nu är han inne i en sådan period. Efter jobbet åker han hem och äter något snabbt och så direkt iväg till repetitionerna på Eskilstuna Teater. Det är bara några dagar kvar till premiär och det är mycket som ska repas in. Replikskiften, sånger, körstämmor och koreografi. En verklighet ganska långt ifrån jobbet som sopgubbe, eller?
– Man kan också se det som att det kompletterar varandra, säger Donny. Det är rätt skönt att göra två så helt olika saker. Men det är klart, man är inte riktigt människa när man repar på teatern till midnatt och sen ska upp och jobba igen dagen efter, men det är ju också en del av charmen. Att jobba hårt för något gemensamt.

ID: Donny Forsberg

Ålder: 25 år.
Bor: Eskilstuna.
Familj: Mamma, pappa, två systrar, två bröder.
Lön: 22 500 i månaden plus tillägg.

Renhållningsarbetare

Antal i Kommunal: 900.
Medellön: 22 000 kronor i månaden.
Andel män: 90 procent.

Bäst&sämst

Bäst: Att man har stor frihet och får röra sig ute.
Sämst: Vintern. Det är inte alltid roligt när det är kallt och blåsigt ute och man ändå måste köra den vanliga rundan.

Om facket:

- Inget särskilt. Det syns inte till så mycket och jag har ärligt talat inte tänkt så mycket på det.