De är tio år och tvillingar. De dansar, sjunger och spelar basket. Men de skulle vilja ha mer pengar eftersom deras kompisar kan få mer saker än vad de får.
– Vi får nästan ingenting. I födelsedagspresent får vi typ 50 kronor. Mina kompisar får sådär 500. De kommer och visar sedlarna för mig så jag får känna lukten av pengar, säger Nadja med ett skratt.

Även hennes mamma, Leila, skrattar åt det absurda. Fast egentligen är det hemskt att vara mamman som inte kan köpa cyklar, kläder, datorer och annat. Som säger att de måste köpa mat. Senare när barnen inte är med berättar Leila hur det känns för henne.
– Ibland när jag är själv sätter jag mig och gråter en lång tid. Det är jobbigt när jag bara säger nej, nej, nej, till barnen.
Leila är ensamstående och bor med sex barn i en Stockholms-förort där det bor både fattiga, rika och medelsvenssons. Alla kompisar har cyklar, säger tjej-erna. De tycker inte att man måste ha jättesnygga kläder, men en cykel vore användbar.

Det är bara bästisarna som vet om att de är fattiga, det vill de inte berätta för alla i skolan. Nu när vi pratar har de dock inga problem alls med att använda ordet fattig om sig själva.
– Jag tycker att vi har det bra ändå, säger Nikita. Det viktigaste är att man har sin familj.
Nadja tycker att det är jobbigare. Hon vill gärna ha saker och hennes ögon blir stora när hon pratar om pengar.
– Jag är en sådan tjej som är avundsjuk på andra, säger hon.

Joanna Stassos och Therese Ek på Stadsmissionen märker av att barn blivit allt fattigare. Bidragen går oftare till familjers akuta behov idag.Joanna Stassos och Therese Ek på Stadsmissionen märker av att barn blivit allt fattigare. Bidragen går oftare till familjers akuta behov idag.
Foto: Maria Annas

Det börjar lukta gott från köket där det vankas kurdisk mat. Vi är på Unga station, ett hus där Stockholms Stadsmission samlat aktiviteter för barn och unga. Hit går Leila och hennes döttrar för att umgås med andra familjer och med personalen. Här jobbar bland andra socionomen Therese Ek och hälsopedagogen Joanna Stassos.
Therese Ek jobbar med projektet Barnablick som ordnar aktiviteter för barn och deras familjer, bland annat öppet hus som ikväll. Joanna Stassos jobbar med familjekollon och med fonder som man kan söka pengar från.
Leila fick kontakt med Stadsmissionen genom sin läkare och förra året åkte hon på kollo med sina barn. Hon lyser upp när hon berättar.
– Det var första gången vi kom ut på en lång tid, det var en dröm.
– Det var fett roligt, vi hade vattenkrig och träffade nya familjer, säger Nikita.
Leila hoppas att tjejerna och deras tolvåriga bror ska få åka på påskkollo nu. Hon ska också söka bidrag till döttrarnas basketträning.

Joanna och Therese har märkt av att familjer blivit fattigare de senaste två åren, genom att se vad fonderna går till. Bidragen är till för barn som inte har råd med fritidsaktiviteter eller skol-utflykter. Men numera ges de ofta för att lösa familjers akuta behov – en del av hyran, en elräkning eller till och med matpengar.
– Vi måste se till hela familjen för i slutändan är det barnet som blir lidande, säger Therese.
– Ekonomin är något så basalt i familjers liv. Det är extremt tufft och skambelagt att komma och be om pengar, säger Joanna. Många kommer hit för att de har akut behov av pengar.

Therese menar att de fattiga barnen upplever sig som fattigare idag, eftersom så många andra familjer har fått bättre ekonomi.
– De har högre krav på materiella ting. Det är sjystare dunjackor, snyggare mobiltelefoner. Det är ett jätteglapp mellan dem som har det bra och dem som har det tufft, säger Therese.
De tror inte att barnen far illa av att inte kunna få allt som kompisarna får. Men det finns en stor oro hos barnen, om ett barn är stökigt i skolan är det ofta uttryck för oro över familjen. Föräldrarna i sin tur blir stressade av att barnen tjatar om mobiltelefoner och annat som de vill ha.
De fattigaste i Sverige är barn till invandrare och ensamstående. Joanna och Therese uppskattar att 95 procent av dem de möter är ensamstående mammor. Många kommer från kranskommuner, men det finns även fattiga i Stockholms innerstad som kommer hit. De flesta har socialbidrag eller aktivitetsstöd och lever nästan på existensminimum, det finns ingen buffert om något händer.

Leila försörjer sig med socialbidrag. Ett av hennes barn har ett handikapp och behöver mycket hjälp hemma. Själv är hon också sjuk, hon drar upp tröjan och visar sår från en operation på magen. I hemlandet jobbade hon som mattelärare. Hon skulle vilja jobba, men sedan hon kom till Sverige 1999 har hon levt som i en bubbla, utan jobb och utan vänner. Fast ekonomin är definitivt det svåraste, säger hon.
– Pengar är inte allt, säger dottern Nikita. Men man måste köpa lite åt barnen.

Fotnot: Personernas namn är fingerade.

3 TYCKER:

Mikaela Valtersson, Miljöpartiets ekonomiska talesperson och gruppledare i riksdagen.

1. Hur har det påverkat dig att ha varit fattig som barn?
– Man får stor förståelse för hur det är när det är svårt att få pengarna att räcka. Men fördelarna ser man i efterhand. Det är klart att det var jobbigt som barn, när man jämför sig med andra och inte kan göra vissa saker.

2. Vad är det som har gjort att du har lyckats bra som vuxen?
– Jag har alltid haft en väldigt stark drivkraft – att skapa en tryggare situation för mig själv, och att förändra för andra. Jag har sett många problem och orättvisor i min omgivning.

3. Kan du säga något särskilt du skulle ha behövt som barn?
– Det jag minns särskilt var att vi aldrig hade möjlighet att ha en egen cykel.

Alexandra Pascalidou, journalist, programledare och författare:

1. Hur har det påverkat dig att ha varit fattig som barn?
– Det har gjort mig till en rikare människa. Det ger insikter som man inte kan köpa sig för alla pengar i världen. En känsla av solidaritet och förståelse för hur människor i samhällets skuggsida överlever vardagen. Det har gjort mig tacksam och ödmjuk och orädd för utslagna människor, men också bjudit på en vrede och revanschlust mot den orättvisa som råder.

2. Vad är det som har gjort att du har lyckats bra som vuxen?
– Jag följde med mina föräldrar på deras städjobb redan som barn, när mamma gick där med hög feber och skurade toaletterna utan att någon någonsin hälsade på henne. Jag lärde mig vikten av att arbeta utan att klaga, utan självömkan, utan fruktan.

3. Kan du säga något särskilt du skulle ha behövt som barn?
– Gympaskor, träningsoveraller som jag behövde för min gymnastik, men aldrig fick och tvingades avbryta min gymnastdröm. Föräldrar som kunde följa med på träningarna i stället för att städa på kvällarna.

Kristian Lundberg, författare och litteraturkritiker.
Nu aktuell med boken ”Och allt ska vara kärlek”.

1. Hur har det påverkat dig att ha varit fattig som barn?
– Det har gjort mig fylld av skam där jag borde ha varit stolt; det har skapat en ensamhet omkring mig som jag borde ha delat med andra, det har gjort mig rädd där jag borde ha varit modig. 

2. Vad är det som har gjort att du har lyckats bra som vuxen?
– Jag tror att det som förenar oss alla är att det är omöjligt att besvara en sådan fråga, för inte har jag lyckats?  Vi fortsätter att leva i en brist långt efter det att vår kopp flödar över.

3. Kan du säga något särskilt du skulle ha behövt som barn?
– En demokratisk ekonomisk fördelning och i väntan på det: ”Du är inte ensam Kristian, vi är många omkring dig.” Den meningen hade kunnat förändra mitt liv.

Unga station

Unga station är en del av Stockholms Stadsmission och vänder sig till barn mellan 0-20 år och deras nätverk.

Om du vill ta kontakt se www.stadsmissionen.se/Barnochunga/
eller ring 08-644 31 64.