Efter att jag läst Kristian Lundbergs nya bok i ett par tre timmar upptäcker jag att den fått fullt med hundöron. Jag har vikt sidhörnen upptill vid ställen där texten är så lysande att jag snabbt vill kunna återvända till den.
Kristian Lundberg fick 2010 Ivar Lo-Johanssons stora personliga pris på över trehundratusen kronor för sin succébok ”Yarden”. En roman som handlade om det osäkra arbetet som timanställd i Malmö hamn där han under ett drygt år flyttade bilar som skulle skeppas in eller ut i världen. Boken beskrevs som en ny och modern arbetarroman i en tid då det påstods att det inte längre finns några arbetare. Att begreppet hörde till en svunnen tid.

”Och allt ska vara kärlek” är en fristående uppföljare på Yarden och den handlar om skrivandet av den förra och om kärleken och något så ”omodernt” som klasskamp:
”Vad jag lärde mig? En sak. Klasskampen existerar. Den sker från den omvända hållet. Vi står stilla och låter oss plockas. Vi sitter tigande och låter oss böjas. Vad skall man annars göra? Tänk på Ibrahim. Vad lever man av om man plötsligt förlorar tre veckors inkomst? Vad ger man då sina barn att äta? Så kom inte och säg annat än att det är ett krig som förs, med mjuka, omärkliga medel och det är vi som betalar.”

Lundberg skriver om Ibrahim som påpekat för arbetsledningen att arbetskläderna de fått, inte håller mot vätan. Det kan man inte göra om man är anställd av ett bemanningsföretag och blir inringd att arbeta dag för dag. Klagar man på något, har man inget jobb och inkomst nästa dag.
I människans liv finns också kärleken. Lyckan. Hälsa, lycka, arbete. Kristian Lundberg frågar sig om man kan beskriva något så oerhört, så omvälvande? Är det möjligt att vända tillbaka att gottgöra det onda man en gång gjort? Bara genom att formulera sig att sätta känslor och tankar på pränt kanske det går.

Det som gör Lundberg till en så stor författare, ja, en av de bästa idag, är framförallt hans språk. Det är ett konstverk. Författaren Ivar Lo-Johansson skrev att det inte räcker med att beskriva verkligheten, att vi kräver av en realistisk roman att den ska vara ett konstverk. Med andra ord: Det är först då den kan nå ut till läsarna.
Lundbergs språk berör med en prosa som är skriven med poetiska bilder, vacker, också om det grå och mörka:
”Nu kommer eftermiddagen långsamt svepande genom Malmö; staden är en levande organism, den andas och rör sig fram och tillbaka. Fasaderna byter färg, gatljusen blinkar till, nätter och dagar i hemstaden, och jag är den som jag alltid har varit, det är staden som förändrar sig.”

Tusen och åter tusen anställda i dagens Sverige och världen delar de villkor som Lundberg så mästerligt beskriver att leva under. Själv önskar jag mig också en stor roman om villkoren och livet inom äldrevårdens timhelvete.