Familjens hund hittas påkörd vid vägkanten. Men det är mer än så som har dött i Cindy och Deans äktenskap. De lämnar dottern hos sin morfar och tar in på ett sjabbigt hotellrum för att hitta tillbaka till varandra.
Relationen i sönderfall varvas med passager från ett tidigare liv, när två tonåringar blev kära i varandra. Från den tiden när de gav upp saker och ting för varandra. Några år senare har det som man föll för hos den andre blivit till brister. Man sitter vid ett köksbord någonstans och tittar oförstående, och med en smula förakt, på den man inte längre älskar på samma sätt.
Han känner sig bortstött. Hon tycker att han saknar visioner.

Ja, här är det definitivt känslan av att det där kunde vara jag som gör att det sticker så mycket i hjärtat. Det är sällan man fått se en amerikansk kärleksfilm om hur kärlek är på riktigt. Här finns inget rosa och fluffigt.
Filmen är fri från de flesta klyschor och skådespeleriet utmärkt, och vardagligt odramatiskt. Det är så skrämmande, skrämmande nära hela tiden. Det är vackert och det gör ont. Man är med i relationens intimaste och mest destruktiva hörn, alla hårfina gränser som finns i ett förhållande.
Jag är fullständigt kär i den här filmen.