Jag har ett jobb. I tjugofem år har jag tagit hand om våra gamla, dementa. Lugnat dem i deras förvirrade tillvaro, tröstat, kramat och vårdat. Funnits vid deras sida intill de sista andetagen. Jag känner stolthet över det jag gör på mitt arbete.
Jag vet att det är högt kvalificerat och att långt ifrån vem som helst klarar av att göra det bra. Det ställer stora krav på medicinsk kunskap och utbildning, kreativitet, tålamod, flexibilitet men framför allt en stor portion empati för de gamla och svaga.

Jag har en lön. Varje månad utbetalas en ekonomisk ersättning för det arbete jag utfört. Det är då jag inte längre känner mig stolt. Då känner jag mig kränkt!
Vi har än idag usla lönevillkor. Våra grundlöner är rejält låga. Våra ersättningar för obekväm arbetstid är ej av denna världen.

Nu i april ger vårt avtal en höjning av dessa ersättningar. Som ett exempel höjs ersättningen på kvällstid med 60 öre/timme! Hur kan man från Kommunals sida godkänna procentuella höjningar på en nivå som ej längre finns i valutasystemet?
Vi kan väl åtminstone få räkna våra höjningar i kronor/timme! Nej, se över dessa ersättningar nu och genomför ett rejält lyft som ger en skälig ersättningsnivå för arbete kvällar, nätter, helger och storhelger.

Ytterligare en förolämpning är karensdagen vid vinterkräksjuka. Vi har årligen, trots alla vidtagna smittskyddsåtgärder, epidemier av kräksjuka på avdelningarna. Prover tas och vinterkräksjuka konstateras. Vi anställda är dock skyldiga att infinna oss på arbetet och ta hand om detta. Det innebär att de allra flesta av oss smittas på vår arbetsplats av samma sjuka och måste stanna hemma från jobbet. Då dras en karensdag från vår lön, vi förlorar den dagen mer än vad vi tjänar en vanlig arbetsdag. Vi får i klartext betala för att först torka andras spyor och sedan själva ligga med huvudet i en hink och högst troligt smitta hemmavarande familjemedlemmar. Nej, bort med karensdagen i vårt arbete vid konstaterade vinterkräkepedemier på arbetet.

Jag är inte bitter, men vi kan tyvärr inte försörja oss på den tacksamhet vi får från anhöriga. Ej heller de tårtor ledningen bjuder oss på när vi andra året i rad ligger i topp på de brukar- och anhörigenkäter som mäter hur nöjd man är med boendet och den vård som där bedrivs, dvs mitt arbete. Det stöd och den gemenskap vi har i arbetslagen kan vi inte heller betala räkningar med.
Ska nya generationer lockas in i vår yrkeskår krävs bättre lönevillkor annars är jag rädd att den kommunala äldreomsorgen blir ett minne blott. Men framför allt, när jag känner mig både psykiskt och fysiskt utmattad efter lång arbetshelg, vill jag kunna öppna mitt lönebesked och känna mig mindre kränkt.

Stolt men arg undersköterska i äldreomsorgen.

Christina Viklund,
Byske

Bakgrund: Enligt avtalet för kommun- och landstingsanställda höjdes alla ersättningar med 3,5 procent vid ett tillfälle under avtalsperioden, just den 1 april 2011. Det betyder i det här exemplet 60 öre.