I Dagens Samhälle, en tidning som genomgått en något märklig förvandling till språkrör för privat företagande i offentlig sektor (men som också har många intressanta artiklar), slår chefredaktören Mats Edman fast i en krönika att de nya Moderaterna är de gamla sossarna. Och så säger många  borgerligt inriktade  bekanta, som förklaring till att de ändå röstat på M. (För att få Rut, låg villaskatt och jobbskatteavdrag, men ändå lite välfärd när det behövs.)

De båda partierna har kommit allt närmare varandra och fiskar efter väljarna i mitten menar många analytiker. För S är det bara att gilla läget, tyckte exempelvis Prime-konsulterna som föreslog en högersväng. 
Nu är S och M ungefär jämnstora. båda  behöver nya jaktmarker, S i medelklassen i städerna, M bland de offentligt anställda kvinnorna i småkommunerna. Det ena partiet har fortfarande epitetet Förnyaren, det andra måste stå ut med att vara Förloraren.  

Valet 2010 gav de rödgröna 73 procent bland just kommunalarna, bland LO-grupperna var det här som S gick fram. En klen tröst kanske, men en förklaring till det Arkelstenska intresset. Att kommunerna ska erbjuda heltidsarbete är förstås ändå ett vettigt förslag, man börjar bli lite trött på att det ska behöva föras fram som något nytt och spännande bara.
Men den undersökning Kommunal presenterade i går visar att det finns en del kvar att göra för S-kommunerna på det området!
Mer verkstad och mindre snack med andra ord.

Problemet för Sofia Arkelsten och Moderaterna är att de inte är trovärdiga i praktiken. De säger nej till att ge inflytande för facket genom att de inte kräver kollektivavtal vid privatiseringar.
De företag som får ta över det mesta av våra skattebetalda verksamheter i allt fler kommuner behöver inte anställa på heltid, utan kan göra vad de vill och anställda hur okvalificerade medarbetare på hur få timmar de vill för att spara pengar. Vår rätt till insyn är noll.  Fackets rätt till inflytande dito. De har genom sjukförsämringslagen och a-kassans nedmontering dessutom gjort det ännu svårare för dem som inte riktigt är inne på arbetsmarknaden.
Jobben i sektorn blir inte fler, utan snarare färre om man räknar med befolkningsökning och behov.

Tanken om likheterna mellan M och S är viktigast  för M. För hela det moderata imagebyggandet handlar om att visa att partiet i stort sett är som vilka sossar som helst. Det är märkligt att kulissen fortfarande står kvar, trots att unga har det allt svårare, konkurrensen hårdnar, klyftorna växer och antalet fattiga ökar.
Kanske för att den majoritet som inte fått det sämre sluter sig inom sig och vänder bort blicken, rädda om sitt eget skinn? Kanske för att S varit ängsligt och inte klarat att ange en tydlig värdegrund, utan fastnat i småfrågor, samtidigt som välfärden vittrar. Kanske för att S inte talat klarspråk om exempelvis försämringarna i skolan och analyserat orsakerna.

Lena Sommestads och Ann-Mari Lindgrens orädda kritik av konsekvenserna med att skatt går till riskkaptialister har varit uppfriskande och viktiga undantag. S måste klara att se de negativa effekterna med fri draganingsrätt på våra skattepengar till privata företag. Inte ens i USA, England eller friskolevänliga Danmark har man öppnat dörren för skolföretagande som får vinster via medborgarnas skattsedel.

Här tycker jag att tillträdande S-ledaren Håkan Juholt verkar stå för en ideologisk tydlighet och oräddhet som är absolut nödvändig för att läka det sargade S. Han vägrar inrätta sig i vänster-högerfållan och det öppnar för både den pragmatism och det nytänkande som är en framgångsrik politikers viktigaste verktyg.
Vägen framåt för S är inte enkel, men Håkan Juholt har en tydlig poäng när han betonar att M alltid kommer att vara bäst på att sänka skatter, och att det för socialdemokraterna handlar om att betona andra saker som den gemensamma välfärden.

Vågar S nu tala klarspråk, vara rädd om våra skattepengar och göra ett omtänk i välfärdsfrågorna kommer det att allvarligt oroa både Reinfeldt och Arkelsten.