I denna lysande dokumentär lär vi känna fem kvinnliga svenska musiker som är ganska olika varandra. Det som för dem samman är kärleken till Dolly Parton och tillsammans ger de hyllningskonserter med hennes låtar.

Det är härligt att de känns så naturliga, de har förverkligat sina drömmar och behöver inte längre leva upp till rockstjärnebilden. Men så har det inte alltid varit och Nettelbladt låter kvinnorna berätta om vad de har brottats med, det finns inget ytligt i den här filmen. Det blir som en referens till Dolly Parton, som utstrålar yta, men är otroligt mycket mer.

Vi kommer kvinnorna nära inpå livet: barndomen i förhållande till det egna moderskapet, självförakt, blyghet och bekräftelsebehov. Mellan dem växer en vänskap att hämta kraft ur. Flera av dem vill ha barn, en har fått cancer. En är äldre och med barnbarnen kompenserar hon för bristerna i dotterns uppväxt, då hon själv kämpade för att få en karriär.

Det är inte musiken som är viktigast i dokumentären, den är mer av en bonus och jag vill hem och lyssna mer. Det är väldigt snyggt gjort hur Dolly Parton är kittet i vänskapen och i filmen, men inte huvudperson. Det är kvinnorna och deras berättelser, deras tankar om Dolly, men framför allt om sina egna liv. Dolly är inspirationen till att följa sina drömmar. Och det är beundransvärt hur mycket som ryms i den här filmen, med fem personer som ges lika mycket plats.