Tjugoåtta tecken som bark runt trädet
tröst och längtan ett pärlband av ord
hjärtats slag som en slägga mot städet,
i ett avskedsbrev på ett nattduksbord.

Famna min själ fyll mina ådror

med glädje och sorg ur skogssjöars djup
fly mitt mörker låt ljuset få flöda
och säg en sanning om döds dalens stup,
bortom min oro och jord livets möda.

Öppna min dörr rör vid mitt inre

fyll mitt hjärta med näktergals sång
bind mina sinnen vid själens strängar
och visa mig vägen när tid är en gång,
till dina för evigt blomstrande ängar.

I väglöst land
Någonstans i väglöst land
bortom ondska och förgänglighet,
slår en kärleksblomma ut ibland
trots vår vilsenhet.

En blomma blott för bördig jord
ren och fri från djupa sår,
där habegär och tomma ord
ej lämnat några spår.

Sorger blandas i glädjens jord,
fukten från tårar får frön till att gro,
vidrör ej blomman förtälj ej med ord
ty den vår kärlek är och vår tro.

Förnuftets tunna slöja
Lugnt och stilla
nästan obemärkt
har din kärlek och värme
byggt sina boningar
intill mitt hjärta.

Och trots att vi båda vet
så innerlig väl
att var liten pyrande låga
kan blossa upp
till en häftig brand,
blåser du som jag
rakt in i dess heta glöd.

Förlåt, jag rår ej för
det som händer och sker
förmår ej blunda
när jag ser att du ler.
Och skulle du fråga
mig någon gång
ska jag ärligen svara,

att det du rör vid i mitt inre
ej blir sig likt någonsin mer.