Det spelar ingen roll vem som driver ett äldreboende, så länge verksamheten sköts enligt de krav som samhället ställer. Det är ett nyliberalt synsätt som nu verkar vara accepterat av alla partier, utom möjligen Vänstern. I storstadskommunerna kan hälften eller mer av verksamheten drivas i privat form, medan inget eller en mycket liten del drivs privat i många landsbygdskommuner.  

När det gäller kommunernas tekniska tjänster har det, utan politisk strid, funnits privata utförare mycket länge. Det är annorlunda med till exempel förskola, skola och äldre- och handikappomsorg. En återgång till att allt ska drivas i egen regi är inte realistiskt.
Samtidigt som antalet privata utförare ökat har flertalet kommuner ändrat sin styrning av verksamhet som drivs i egen regi. Både egna och privata enheter får nu betalt för vad man faktiskt utfört, till exempel förskoleplats eller hemtjänsttimme.
En effekt av förändringarna är att personalens lojalitet ändrats. I stället för lojalitet mot ”det kommunala ansvaret” känner man nu främst lojalitet med den enhet där man arbetar. Förändringen är både positiv och negativ. Negativt är att det kan gynna ojuste beteende, som att dölja vilken faktisk personalbemanning man har på en förskola eller ett äldreboende. Till det positiva hör samhörigheten och engagemanget för den egna enhetens arbete och viljan att göra något bra för sina brukare/kunder.

Slutsatser som måste dras är att kommunerna måste bygga upp en bättre kontroll av både egna och privata utförare. Vidare måste brukarnas insyn och rätt till information bli lika stor, oavsett utförare.
Slutligen måste kommunens egna enheter separeras från den kommunala administrationen och ges frihet att konkurrera med de privata utförarna på rättvisa villkor.

Sture Henriksson,
f d utredningschef.