Som tur är alla mina barn oplanerade små lyckliga olyckor och finns därmed till i alla fall. Men ibland frågar jag mej hur jag klarade mej genom småbarnsåren. Barnledig… ja.. 8 till 16 veckor.
Min minste fick jag efter att jag börjat på lokaltrafiken så då var det hela fyra månaders ledighet.
Jo, jag vet.. mina svenska kompisar klagar lite ibland på dagis…och att barna blir sjuka där och att det är ibland bråk om vem som ska vara hemma med sjukt barn..
Men dom har dagis… och rätt att vara hemma om barnet är sjukt.

Mitt mellanbarn blev påkörd av en moped i slutet på november, hamnade på sjukhus.
Jag fick ledigt, efter att i efterhand skrivit en ansökan. Först fick jag ta det på min övertid…
Som tur har vi en duktig ombudsman, som också har barn. Han har alltid bra pelj på reglerna.
Ok, vill ni vet hur mycket jag får vara ledig per år (inte per barn)?
Jag får i princip vara ledig hur mycket som helst om mitt barn behöver mej,
MEN jag får bara betalt i T – R – E  dagar.  

Nu fick jag ut alla tre dagar, i efterskott , på januarilönen.
När mitt mellanbarn som nu är 11 år, var en ettårig bebis, måste vi också in på sjukhuset. Då sket dom i den här lagen, fullständigt.
Men det var ju före dessa tider när dom kunde bli av med busslinjerna till konkurrenterna…
Så lite bra är det med dom här konkurrensbuden…

Men vår chef, en kvinnlig socialdemokrat, är inte speciellt känd för att vara socialdemokratisk. För bara ett par månader blev ett barn till en kollega sjuk i leukemi. Han fick ledigt, obetalt. Men hon frågade honom  först om det verkligen ”var nödvändigt”…

Det där med barn är verkligen en kvinnosak här. Jag hade ett hus i en närförort tills för tre år sedan. Det var bra för att det var tillräcklig plats för barnflicka. Men det höll inte ekonomiskt i längden.
Men nöden ger uppfinningsrikedomen näring.  Det börjades öppna dagsskolor för ett par år sen.
Dagsskola är en skola som har ett fritids och lunchbord. Bara så ni vet.
Jag sökte mej till det område i stan där det fanns. Det var väl i samband med Schengen och EU… Det brukar ju göra schweizarna svaga…

Minstingen skulle just börja på förskola, men i Schweiz finns inga personnummer. Det finns ett utlänningsregister och ett för medborgarna, men mellan byarna och stan har man inte så mycket koll…
Så jag skrev in honom i första klass, därmed hade han rätt till fritids och lunchbord. Som mamma fick betala en massa pengar för, men nu var inte mamma längre ansvarig för om barnpassningen kom eller inte, nu var skolan ansvarig.
Vilken skillnad i mitt liv!!!

Ynglingen klarade första klassen med bravur, i slutet på vårterminen kom skolledaren på att han var för ung, och påpekade det.
Ok, svarade jag, ska han gå om nu? Det var det värsta som kunde ha hänt… Men det behövde han inte.
OM han börjat förskolan då vi kom till stan, hade jag inte haft vare sej fritids eller lunchbord för honom…

Visst hör de till att jag jobbat mycket för att familjen ska fungera, förväntar mej inte att staten ska göra allt för mej, tar inte allt för självklart.
Svenskar, ni har ett väldigt bra socialt skyddsnät!
Låt er inte luras till att låta några moderater rationalisera bort det!

Visst låter det väl fint att mannen ska tjäna pengar och kvinnan ska sitta hemma och ta hand om barnen.
Jag har sett flera schweiziska familjer där det funkar, men på kostnad av kvinnans arbete och karriär.
Flera av dom mår verkligen inte bra av det.

Men det är på gång nu. Fritids, dagis och framförallt lunchbord. Men det kommer att ta tid.
Framförallt utnyttjas det här av oss utlänningar, dom schweiziska barnen äter mest hemma fortfarande. Jag hoppas att det blir en ändring, framför allt för den sociala kompetens barnen lär sej där.
Det har inte alltid varit lätt att vara en ensamstående mamma, men det lönar sej!

Ha det bra, vi kanske hörs igen!