Allt börjar och slutar vid ett köksbord med ett hockeyspel på. Där sitter en ung pojke, Lucas, och väntar på sin pappa. Väntar på att få spela hockeyspel. Väntar på ”världens bästa pappa”.
Sedan sitter en vuxen Lucas vid ett annat köksbord. Han skriver på en bok som aldrig tycks bli någonting. Då ringer telefonen och det är från sjukhuset och det handlar om pappa. Nu är han död.

Det Lukas Moodysson gör i Döden & Co. är ett naket, förbannat, ursinnigt och uppriktigt, framför allt uppriktigt, fadersuppror.
För även om pappa var världens bästa var han också världens sämsta. Han hade problem med spriten och när han märkte att de problemen höll på att ta över sa han till sonen att du måste komma, vi måste prata. Och så sa han de där helt oförståeliga, men samtidigt så förståeliga, orden: ”Du kan inte längre bo här.”
Lucas är 14 år gammal och beskriver det som att ”graven stod öppen under mig”. När han några dagar senare kommer tillbaka för att hämta några grejer har pappan bytt lås på ytterdörren.
Då drog jag ner blixtlåset och pissade på dörren.
Och sedan spottade jag på dina fönster.
En spottloska på varje fönster.
Jag hatade dig.
Hur försonas man efter en sådant uppbrott? Och vad händer när den ena parten dör utan att det har kunnat bli någon försoning?

Runt de centrala frågorna cirklar Moodyssons text, men den gör det utan att nånsin bli analyserande eller teoretisk. Det är snarare en slags ”stream of consciousness”, ett flöde av tankar, Moodyssons medvetande nedtecknat, vad som förefaller vara helt autentiskt. ”Förlåt att jag skriver det här men jag måste. Jag måste skriva allting”, står det på ett ställe. Här finns till och med faderns obduktionsprotokoll återgivet.

Trots att det kanske kan verka kallt och hatiskt är det bara halva sanningen. För det här är en text som svämmar över av kärlek. Av äkta kärlek, inte tillrättalagd eller omskriven. Man får en känsla av att just så här måste det vara. Just så här måste det kännas att förlora någon.
För att göra sig av med arvet reser Moodysson i boken till platser som Thailand och Filippinerna, han vill skriva om barnprostitution, men fadern kommer hela tiden tillbaka. Ställer sig i vägen. Det är gripande.