När jag bodde i Sverige kom jag ihåg att det verkade som alla tyckte det var häftigt att bo i utlandet. I Sverige tyckte vi ju också att våra utlänningar var så läckra. Alla ville lära sej engelska, spanska, franska och flera andra språk i skolan. (OBS! På åttiotalet…)
När jag kom till Schweiz och hade bott där ett tag märkte jag att det var nog lite svenskt att tycka så. Före Schweiz hade jag varit på ett par andra platser i Europa, så det blev liksom bekräftat när jag bosatt mig i Schweiz.

I Schweiz lärde jag mej också att det var stor skillnad på utlänningar och utlänningar. Då, i slutet på åttitalet, gjorde schweizarna verkligen vad dom ville med sina utlänningar. Dom delades in i grupper… typ A, B, C… Först blev man A, sen B och när man blev C var man nästan schweizare.
Som svensk blev man C redan efter fem år. Som tysk och portugis fick man vänta minst tio år på att bli C. Svenskar har ju bra utbildning.

Jag måste säja att jag inte riktigt har förstått hur dom här politikerna har lyckats med att ”lura” hela schweiziska befolkningen att tro att dom inte är med i EU. Egentligen har dom skrivit på alla avtal med alla länder omkring och medlem i Schengen är dom med.
Men i EU är dom inte medlemmar… fast…Jag hävdar tvärtom…. (nu hoppas jag att ingen ”viktig” schweizare läser det här och för det vidare).

I Schweiz har dom ett smart ”Bundesrat” (= Förbundsrådet), i princip 7 ministrar, som turas om att ett år i taget vara statsminister.  Folkomröstningar i all ära…men dom viktigaste besluten fixar dom. Även om folkomröstningen gick ut med ett motsatt resultat…
Så nu är vi ”nästan” EU-medlemmar och det har ju gjort livet lite enklare härnere med.

Tillbaka till utlänningen. Jag hävdar att det är nog lite likadant att vara utlänning överallt i Europa…
Jag tror att jag har mycket gemensamt med en italienare eller kroat i Sverige.
Man längtar till sitt gamla hemland. När man kommer dit märker man att tiden inte har stått stilla där, man känner sig inte ”hemma” längre. I det nya hemlandet bor barnen, som inte alls är intresserade av att flytta ”hem”, eftersom hem för dem är var dom bor nu.
Vi utlänningar, som kanske tänkte flytta hem, senast till pensionen i alla fall…vi får tänka om och göra det bästa av situationen och bli hemma lite mer på bortafronten…
Men i grunden förblir vi… utlänningar… 

Mitt sätt att skapa lite hemkänsla var bussjobbet. Bussförare i Schweiz är mycket sociala och påminner mycket om sin svenska kollegor.
Det är också ett av dom få jobben där man kan vara med i facket utan att dom tittar lite konstigt på en. Det är också ett av dom få jobben där kvinnor tjänar lika mycket som sina manliga kollegor… 

På mitt förra jobb, för så där för tio år sen, så jobbade jag på ett säljföretag. Utan riktiga avtal.
När jag fick mitt andra barn, sa chefen; Här i Schweiz stannar mammorna hemma, du kan inte jobba med två barn…
Så jag fick helt enkelt sparken! Efter tio goda år!

Jag skaffade barnflicka och tog jobb som bussförare. Fick ett barn till och kunde fortfarande jobba. Så länge jag kom till jobbet var det ingen som ifrågasatte om jag var kvinna, hade barn  eller inte.
Tack för det, schweiziska fackföreningen!
Så nu vet ni hur jag blev utlänning och hur jag blivit lite svensk igen, fast i utlandet…
till i morrn!