Pojken Boy växer upp på Nya Zeelands östkust utan mamma eller närvarande pappa. Tills dagen då farsan, El Alamein (döpt efter farfaderns krigsminnen), helt plötsligt dyker upp. Allt vänds upp och ner. Pappan är kriminell och oemotståndlig i sin coolhet. Boy har fått sin förebild.

Men tyvärr är det regissören själv som spelar pappan, och hans överspel sabbar den här lovvärda och varma berättelsen.
Dessutom väljer Waititi att alltför ofta dra iväg den egentligen mycket sorgliga berättelsen åt nåt slags maoribuskis. Det dansas haka och mimiken är nästan Åsa-Nisse-överdriven ibland.
Det är synd att han inte istället lyfter upp penseln med svart färg och målar med mörkare stråk. Då hade man som publik blivit gripen på ett helt annat sätt.