Först var det Per Nuder, sen Sven-Erik Österberg och Thomas Östros, sen kom Veronica Palm, följd av Lena Sommestad, därefter dök Mikael Damberg upp, tätt följd av Tomas Eneroth och nu kom plötsligt Aftonbladet ut med Leif Pagrotsky och Anders Sundström som två av sina tre favoritförslag. Vadslagningsfirmorna lär gnugga händerna.  Och alla kandidaterna har förtjänster, och förstås nackdelar.

Ideologiskt gillar jag Sommestad starkt, Eneroth lär vara en klok person, Pagrotsky hade helt rätt om EMU, Veronica Palm har vettiga åsikter om samhällsekonomi och föredelning och är dessutom barnskötare. Österberg har en facklig bakgrund, och så där kan man hålla på.
Men ingen är förstås helt komplett och den som söker det perfekta blir tomhänt.

Ska vederbörande matcha Reinfeldt eller kontrastera honom? Vara lika lång? Kan han/hon vara utan akademisk examen? Hur tänker han/hon om A-kassan, om privat och offentlig välfärd, om fria skolval, om tillväxt? Hur ska jämlikheten ökas, arbetslinjen fungera, segregationen minska? Hur ska det funka med heltid och deltid, bemanning och Las, makten i EU?
I debatten om ordförandekandidaterna får de förklara sina åsikter om den ena detaljen efter den andra för att passa in i en kundorienterad konsumentupplysningsjournalistik. Vad får jag för pengarna? Vilken politiker betalar tillbaks mest på min röst?

Göran Persson kom tillbaks, allt är förlåtet. Tanken flög genom huvudet när konsult Persson, ex-statsminister (S) intervjuades i Agenda förra helgen.
Visst ledde han en regering som brakförlorade 2006, visst har han gjort en massa misstag i arbetsmarknadspolitiken, men när det gäller att formulera socialdemokratins roll, uppgift och syn på sig självt så är han väldigt trygg. Inte minst avvisar han på ett föredömligt sätt allt fraktionsbildande och etiketterande av människor i höger-S och vänster-S, tillväxtkramare, förnyare, och så vidare, som begränsande och felaktigt.
I den socialdemokratiska kyrkan ska det finnas plats för alla, tycker han och så måste det ju vara. De flesta människor är inte av naturen utrustade med åsiktspaket och värderingar som alltid stämmer överens med  vad som i olika perioder och partiprogram kallas för det ena och det andra.
(Var det  för övrigt någon som visste ett dugg om Reinfeldts åsiktspalett när han valdes – och hade någon på moderatstämman minsta hum om koncept Nya Moderaterna? Tror inte det.)

En S-ledare kan se ut hursomhelst och vara ung eller gammal. Huvudsaken är att hon/han kan flytta saker framåt. S-ledaren ska inte söka hitta minsta gemensamma nämnaren i politiken, utan största gemensamma nämnaren, hur ska Sverige kunna bli bättre? Det handlar inte om att finna kompromisser utan uppgiften är att lösa människors problem. En uthållig och modig person, den behöver Socialdemokratiska Arbetarepartiet som sin ledare.

Kommunal och LO ligger lågt i diskussionen den här gången, en ny syn på fackets roll i det politiska landskapet håller på att växa fram, i synnerhet i Kommunal, som just nu ser över sin facklig-politiska plattform. Det berättar Tobias Baudin, ny i förbundsledningen, som vice ordförande. Han intervjuas i Stockholmstidningen (14 januari/2011). Rollerna ska bli tydligare, det ska bli högre i tak och kritik och åsiktsolikheter ska kunna lyftas upp i ljuset. Och några synpunkter som fackförbund på vem som ska styra S ska man alltså inte ha.

Ett annat tecken på att förändringar är på gång är att S-högkvarteret på Sveavägen gör sig av med sin facklig-politiska avdelning och köper ut sina anställda. Visserligen bara två personer, men i alla fall!
Det förslaget fanns för övrigt med i den valanalys som presenterades på Arena härförleden, där det visade sig att en av delrapporterna bekostats och tagits fram i samarbete med konsultbyrån Prime, som fått uppdrag av Svenskt Näringsliv att påverka S(!).
Nu bröt ju Arena samarbetet och det var helt nödvändigt för tilltron till tankesmedjans fortsatta åsiktsbildande.

Men bortsett från detta, en självständigare facklig rörelse är nödvändig och bra, att sitta på för många stolar samtidigt bäddar för dubbla lojaliteter. Och Kommunals strategi att försöka påverka även alliansen är värd att pröva, även om den borgerliga regeringen slog helt dövörat till gentemot facket under mandataperioden 2006-2010.  Det gällde att sabba A-kassan tillräckligt mycket för att sen kunna göra den statlig. Och sen sabba sjukförsäkringen tillräckligt för att göra den privat…
Baudin är ändå tydlig med att välfärd handlar om skatter och att kvalitet på välfärden och skatteinkomster hänger ihop. Något även kriskommissionen slår fast i sin rapport.

Att en blivande S-ledare bär med sig dessa värderingar, och inte bara försöker omfamna medelklassen som en Reinfeldt light är viktigt för tilltron till partiet, vem som än tar makten och kanske härligheten!