De är systrar, de är närmare 80 och de är sannolikt de enda i landet som fortfarande mjölkar för hand.  Storasyster Britt och lillasyster Inger sköter tillsammans en liten gård i Halland och skickar mjölk till Arla. De är extremt olika och bråkar hela tiden. När Inger blir sjuk och säger att hon är utarbetad svarar Britt att ”det går väl över”.

Britts kropp är alldeles utsliten men hon är kompromisslös, hon lever för sina kor. Sedan en olycka är ryggen förstörd och hon går dubbelvikt med ansiktet ända nere vid knäna, så kämpar hon på med skottkärran uppe på gödselstacken. Hon har hemska sår som hemsjukvården kommer och lägger om. Men hon ger inte upp sina älskade kor, och hon räknar med att omgivningen är villig att rycka in när som helst om dygnet.
Inger avskyr egentligen att mjölka kor men har hjälpt Britt i tio år. Det är hon som håller ordning och hon förstår sig inte på Britt som har valt bort familjeliv för korna. Ingers mening i livet är barnen och barnbarnen.

Det gör förstås lite ont att se hur kvinnornas trytande kroppar kämpar på. Samtidigt är filmen väldigt rolig eftersom kvinnorna är riktiga ”citatmaskiner”. Förutom de två originella kvinnorna och deras komplicerade relation, är det också underbara naturbilder. Man är hela tiden nära, man hör regnet strila och man anar lukterna.