Alla är vi olika

Sköterskan kom in i ett huj. Tina tittade förvånat upp. Hon hade bara ringt till henne för tio minuter sedan och meddelat att Esther kände sig konstigt i kroppen. Tina hade på eget initiativ tagit ett blodsocker som låg något högt, men inte så högt att Esther borde ha känningar av det. Sköterskan hade sagt att det vore bra att ta en temp, annars borde de inte oroa sig. Det var förkylningstider. Tina hade tagit temp, den var som den skulle.
Tina kunde inte hjälpa det, men hon hade svårt för sköterskan som stigit in i rummet.
”Jag hörde att du mådde dåligt”, sa sköterskan och lutade sig över Esther. Tina, som varit i färd med att ge patienten fil och mediciner, tog hänsynsfullt ett steg tillbaka.
”Ja”, sa Esther med sin tunna röst. ”Det känns som jag ska tuppa av.”
Sköterskan nickade och log sedan. ”Det är den stora kateterbytardagen idag!”
Tina såg att Esther hade det svårt att hänga med.
Sköterskan vände sig mot Tina. ”Hon behöver ligga på sidan.”
”Okej.”
Sköterskan for in i badrummet för att göra allt i ordning. Tina hjälpte Esther att lägga sig på sidan. Hon undrade om hon inte borde avsluta det hon arbetat med först.
”Finns det inga nya påsar?” ropade sköterskan inifrån badrummet.

Tina visste att det av någon anledning nästan aldrig fanns kateterpåsar på det här rummet. Själv brukade hon alltid fylla på då hon använt det sista.
”Nej, jag tror inte det”, sa hon och sköterskan kom ut ifrån badrummet, iklädd förkläde och plasthandskar. ”Jag hämtar nya.”
”Det vore bra. Tack.” Sköterskan steg fram till Esther i sängen. ”Det här kan göra lite ont”, sa hon samma sekund som hon drog ur katetern efter att ha tömt kuffen.
”Aj!” ropade Esther till.
Tina gick ut för att hämta kateterpåsar. Till hennes glädje fann hon rätt storlek. Hon kunde inte förstå varför hon kände sig så…så otillfredsställd. Något gnagde i bakhuvudet. Visst hade hon gjort allt rätt?

Hon hade svarat på Esthers tidiga larm, trots att det varit i personalens morgonkaffe, andrummet de hade innan allt drog i gång. Hon hade gått in och pratat med Esther, tagit blodsocker eftersom gumman var diabetiker, och ringt sköterskan. Visst, det hade varit ett litet mellanrum där eftersom hon inte fått tag på sköterskan direkt. Borde hon provat mobiltelefonen då hon inte fått svar första gången? Hade de mobilen på så här tidigt på morgonen?
Tina suckade och gick genom korridoren tillbaka till Esthers rum. Sanningen var den att hon inte var lika säker på temperaturer som blodsocker. Men 36,9 var väl ingen feber?
Nej. Sluta tvivla på dig själv, tänkte hon. Även om du aldrig haft barn som man tar temp på så fort de är sjuka, så har du ändå arbetat inom vården i åtta år!

Sköterskan var så gott som klar när Tina kom tillbaka. Hon gav
sköterskan en ren kateterpåse och hängde de övriga inne i badrummet.
”Det gick bra det där”, sa sköterskan och klappade Esther på höften. ”Men jag måste säga att du hade en riktigt skitig kateter.” Hon gav Tina ett ögonkast, som undrade om det varit en pik. Själv hade hon assisterat vid ett kateterbyte på praktiken för snart tio år sedan och visste inte riktigt vad sköterskan menade. Var det något som undersköterskorna kunnat undvika? Om inte annat, så hade det varit bajs upp på Esthers rygg när hon kommit in på morgonen. Hade hon inte lyckats göra rent ordentligt mellan vecken? Var det de sköterskan menade?
Sköterskan skyndade vidare. Tina städade upp och då hon gick fram till kvinnan undrade Esther.
”Kan jag få komma upp?”
”Javisst, mår du bättre nu?”
”Nja, men hur länge måste jag ligga efter det sjuksköterskan gjorde?”
 ”Det går bra att stiga upp med en gång”, sa Tina, men undrade samtidigt om sköterskan sagt något annat. Men det var ju bara ett kateterbyte!
Hon hjälpte Esther upp på sängkanten.
”Vad var det hon gjorde egentligen?”
Tina blev lite häpen. ”Sköterskan bytte kateter”, svarade hon. ”Påsen du har på benet för urinen”, förtydligade hon. Usch, måste ha varit hemskt att inte veta vad som föregick där nere, tänkte Tina. Esther var en mycket försynt gumma. Kanske hon inte vågat fråga?
 Ett minne spelades upp för Tinas minne. En dement gumma. Hon, en praktikant. En assisterande undersköterska. En sjuksköterska. Gumman hade varit panikslagen och de hade talat lugnande med henne. Tina hade sett på både sköterskan och undersköterskan hur de plågades med patienten. Men katetern måste verkligen bytas.
Gumman hade börjat böna till dem som till ett par våldtäktsmän. ”Jag, jag har varit med om det här förut. Polisen blev inblandad. Polisen vet. Jag har varit med om det här förut.”  
Esther var lättad. ”Jaha.”
Tina hjälpte henne in i badrummet och att få på sig kläder.

Då hon rullade ut Esther i rullstolen, till frukostbordet, slog det henne varför hon känt sig så otillfredsställd. Hon borde inte ha låtit sköter-skan ta över sådär. Hon borde ha sett till så Esther fått i sig filmjölken. Eftersom hon givit gumman insulinet var det extra viktigt att få i henne något att äta. Men…det fanns alltid ett men. Hon hade redan vetat att Esther legat högt i blodsocker.
Ändå. Tina skällde på sig själv. Skaffa lite mer skinn på näsan, tjejen. Hon borde sagt ifrån!