Gunnar Nilsson var LO:s ordförande 1973-1983, år då facket firade triumfer på arbetsmarknaden, med nya lagar inom arbetsrätt, arbetarskydd och medbestämmande, liksom löntagarfonderna.
Han dog 1997, 75 år gammal. Nilsson själv, med sina buskiga ögonbryn, stora glasögon, hårda livsstil och barska uppsyn var en tidsenlig facklig patriark. Liksom senare LO-ordförande Bertil Jonsson började han sin bana i den fackliga ledningen för Träindustriarbetareförbundet.
Det var dock en mycket stor skillnad på de bådas ledarstil, till Jonssons fördel.

I den här levnadsteckningen för Nilssons nära medarbetare pennan, utan att för den skull komma honom riktigt inpå livet. Det är bilder och fakta, och många återgivna minnen, men det blir ingen riktig nerv. Berättelsen blir, som ofta med biografier, för respektfull, för den nyfikne läsaren fattas den distans till ämnet som skulle kunna ge en ökad förståelse till att facket sedan tappade sin unika position.
Men för fackligt och historiskt intresserade ger boken ändå åtskilliga intressanta pusselbitar.