Rädda barnens senaste rapport belyser fattigdomens utbredning över landet. Svårast har barnen det i en familj med ensamförälder med utländsk bakgrund. Där lever nära hälften i ekonomisk fattigdom, jämfört med drygt 2 procent av barn med svensk bakgrund och sammanboende föräldrar. 

11,5 procent av alla barn har en vardag där pengarna inte räcker till ens det nödvändigaste. Den ekonomiska krisen är en förklaring, en annan växande ojämlikhet, hur många som får del av ett lands ökande välstånd. Och här går det åt fel håll. Antalet som har mindre än 60 procent av den så kallade medianinkomsten i landet har sedan 2004 ökat från 8 – 13 procent, varav den kraftigaste ökningen av fattiga har skett efter maktskiftet 2006.

För de rikaste familjerna har utvecklingen gått åt rakt motsatt håll, liksom för medelfamiljen. Medianfamiljen har drygt dubbelt så mycket pengar att röra sig med som familjerna med den lägsta godtagbara levnadsstandarden. Den rikaste tiondelen familjer kan försörja tre familjer till på sin inkomst. För den fattigaste tiondelen har inte mycket hänt.

Det allvarligaste med barnfattigdomen är inte bristen på modeplagg, utan utanförskapet. Och de sämre chanser att bryta mönster som följer med detta.
Hur ska man bli bra i skolan om ingen hemma kan språket, och läxhjälp saknas? Vem ska man snegla på och få som förebild om alla duktiga flyr till friskolor? Vad gör de barn som saknar dator hemma när läraren säger att ”svaren kan hämtas från internet”? Vad leder det till att inte kunna hänga med de andra på sånt som svetsar samman barn på fritiden? Hur ska barnen hamna rätt om mamma inte får veta om skolket för att hon inte kommer på klassmötena?
Föräldrar vet bäst hur deras barn ska ha det, predikar Göran Hägglund (KD), men tyvärr är det inte alltid nog.

Sverige är rikare än någonsin. Men klyftan mellan fattiga och rika barn vidgas, oavsett hur man mäter. EU definierar andelen som är fattiga jämfört med sin omgivning.
Men om man ”bara” pratar om dem som inte når upp till minimikraven i kommunernas försörjningsstöd handlar det om 150 000 barn. Jag tycker EU-måttet är mer relevant, för om alla runt mig får det bättre, känns ju skillnaderna i villkor ännu mer.
Bland de kommuner som har lägst barnfattigdom finns många välmående kranskommuner i storstadsregionerna, exempelvis Täby, Danderyd, Kungsbacka och Lomma.
Längst ner på årets lista finns liksom tidigare Malmö och Landskrona.
Barnfattigdomens utbredning varierar över landet, med lägsta nivåer i Halland (6,7 procent), Norrbotten (8,4 procent) och Kalmar län (8,8 procent) år 2008.
De tre länen med högst barnfattigdom var under året Skåne (15,8 procent), Södermanland (13,7 procent) och Örebro län (12,5 procent). Mellan år 2007 och 2008 ökade barnfattigdomen i alla län utom Stockholms län, där en minskning skedde med 0,1 procentenheter.
Göteborg hör till de kommuner i Sverige som har högst barnfattigdom.

Miljöpartisten Mikaela Valtersson skriver i Expressen om att inte ha pålägg på frukostmackan. Hon växte upp med ensam mamma och är ett exempel på att det går att klara sig i alla fall.
Dit hör även Kommunals ordförande Annelie Nordström. I en intervju i KA för två år sedan berättade hon om sin hårda och utsatta uppväxt och hur hon fick kämpa med hjälp av vänner och ett stöttande föreningsliv, med början i Unga Örnar.
(Läs också Sanna Raymans ledare i SvD och Hanne Kjöller i DN.)

Det går att komma igen, om det finns någon i omgivningen som ser och ger stöd. Men de lysande undantagen kompenserar inte för alla dem som vi tappar bort. Som i utsatta bostadsområden med hårt segregerade skolor inte får de chanser att komma vidare som de borde få. Som inte visas upp i någon klass 9 A.
Ojämlikheten stavas också IG, en orättvisa präglad av kön, klass och etnicitet, som skolminister Björklund (FP) hela tiden fladdrar förbi, trots sitt stolta socialliberala arv. Det är en skam.

För de här barnen handlar det kanske om att gå i gympaskor hela vintern. Att inte ha råd med vinterjacka. Att stå bredvid och titta på när kompisarna åker längdskidor. Att försöka äta sig mätt på skolmat, som inte alltid tagit med i beräkningen att en del barn kanske bara får den här maten under dagen. Att inte kunna ha intressen som kostar, även om man kanske har både talang och intresse för någon sport eller ett instrument.
En pojke säger i rapporten: ”Vår fritid har förändrats helt sen fritidsgården stängts.  När man går till fritidsgården behöver man inte pengar. ”
Barnen får sämre hälsa och sämre möjligheter att förverkliga sina drömmar.

Det känns lite tjatigt att behöva upprepa det, men ökad jämlikhet får oss att må bättre, medan ökade klyftor får oss att må sämre. Ändå ser vi växande klyftor i vårt land, ett slöseri med möjligheter av gigantiska mått.
Ett rikt samhälle ska göra sitt yttersta för att ge barn trygga och likvärdiga uppväxtvillkor. Så är det inte idag, i stället bryter Sverige mot FN:s barnkonvention.  

Den regering som har ansvaret planerar ett nytt skatteavdrag värt tio miljarder kronor. Investera dessa mot barnfattigdomen istället. Sverige behöver ett stabilt välfärdsgolv med skolor som ställer krav och kan kompensera för dåliga uppväxtmiljöer. Arbetsmarknadspolitik som hjälper föräldrarna att kunna försörja sig själva och delta i samhället. En vilja att sätta fattiga barns rättigheter högst på agendan.
220 000 små människor väntar på ett svar.