Lena hjälper flyktingar på Frösöns ”fältsjukhus”

Men innan barnen kommer har hon annat att göra. En man har just fått beskedet att han har leversjukdomen hepatit B. De står i korridoren, mannen har tusen frågor men de har inget gemensamt språk. Lena Jonsson håller upp en bärbar dator och visar honom information om sjukdomen – på ett språk som hon själv inte förstår något av.
Mannen har flytt, lyckats ta sig till ett tryggt land – bara för att få veta att han har en svår sjukdom. Som en snyting från oväntat håll, just när han sänkt garden.
Lena Jonsson lever dagligen med berättelser om övergrepp, misshandel, tortyr. Och det är tungt ibland, hon har gråtit inne på toaletten. Men sorg och lidande kan hon hantera efter alla år som undersköterska.
– Jag har lärt mig att när jag tar på mig de här kläderna jobbar jag, och när jag tar av dem lämnar jag allt här. Jag tar inte med mig något hem, säger Lena Jonsson.

Idag har två sjuksköterskor kommit från barnkliniken för att göra tuberkulostest på flyktingbarnen. Vid morgonkaffet läggs dagens arbete upp. Finns allt material som behövs? Ska de ha skyddskläder?
Fikarummet har kala väggar, kring bordet står ett hopplock av uddastolar. Hela mottagningen går i samma stil. Lena Jonsson och arbetskamraterna hade bara en vecka på sig att dra i gång hälso­centralen. De hann precis, men hängande sladdar och installationer med silvertejp visar att det gick undan.
– Vi kallar det fältsjukhuset, skrattar Lena.

09.15 Prat och skratt får det kala fikarummet att kännas ombonat.

Nu hörs barnröster och hostningar från väntrummet. Familjerna har börjat komma. Lena Jonsson går dit med en namnlista, ropar upp och visar in barnen i provtagningsrummet.
Fler familjer kommer. Det blir lite rörigt. En rädd pojke flyr mot ytterdörren, men fångas in av sin pappa. Tre små systrar har väldigt lika namn, Lena reder ut vem som är vem. Hon ser till att pytsa in barnen i en bra ordning, så att den räddaste inte skrämmer upp en hel stor syskonskara.
Hela tiden jobbar de stora värme­elementen för högtryck för att hålla den jämtländska midvinterkylan stången.
Den ena familjen efter den andra blir färdig och troppar av. Fler är kallade, men nu verkar ingen mer komma. Lena ringer en familj och hoppas få tala med pappan, som kan lite svenska och engelska. Men det är mamman som svarar, och de förstår inte varandra.

– Så här var det hela första tiden, berättar Lena. De skickade kallelser, men ingen kom. Flykt­ingarna var rädda, trodde att de skulle bli utvisade om det kom fram att de hade sjukdomar. Det tog ett tag att bygga upp förtroendet, sen började de komma.
Lena tar några prover och diskuterar när några nyanlända ska kallas. Nu när det är lugnare kommer tankarna som det inte alltid finns tid för.
– Hit kommer de som är i mina barns ålder, jag tänker att de har föräldrar någonstans som inte vet var de är. Tänk att skicka iväg sina barn till ett främmande land och sen inte få veta vad som händer med dem, säger Lena Jonsson.