En lång väg tillbaka

Alexandra radar upp sina leksakshästar på vardagsrumsbordet vid fikat som hennes mamma dukat fram. Kanelbullarna har stora­syster Natalia bakat. Vi sitter hemma i Svitlana Kisilevychs bostadsrätt i Sand­viken, eftersom hon just har fått ut 80 000 kronor på en försäkring. En försäkring som hon, liksom många andra kommunalare, inte vetat om att hon har. Det är den korta historien. Det finns förstås en längre.
Det började år 2005. Undersköterskan Svitlana jobbade 75 procent på ett äldreboende. Dessutom masserade hon personalen och jobbade 25 procent i nattpatrullen.
– Man kämpar på till en viss gräns, sedan går luften ur en. En dag reste jag mig och sa att jag kommer inte tillbaka, säger Svitlana.
Då hade hon kommit i konflikt med chefen efter att ha anmärkt på brister i arbets­miljön. Hon sjukskrevs för depression. Då vände hon sig till Kommunal första gången.
Med deras hjälp blev Svitlana omplacerad till en rehabavdelning för äldre, där hon fick arbetsträna. I magen bar hon Alexandra. Hon trivdes med jobbet men psykiskt mådde hon fortfarande dåligt.

Så föddes Alexandra, och efter två månader började det riktigt jobbiga. Svitlanas ögon tåras när hon berättar om tumören som växte i Alexandras mage, om de eviga resorna till och från Uppsala, om månaderna på Akademiska sjukhuset. Om rädslan som tog över hennes liv.
– Jag kommer inte riktigt ihåg den tiden, det var inte verkligt, säger hon. Det enda jag tänkte var att barnet måste överleva.

Tumören gick inte att ta bort men efter hand blev Alexandra bättre. Då bröt Svitlana ihop och hamnade på psyket. Oron över dottern gjorde att hon aldrig kunde ta sig ur sin depression, den förvärrades i stället. Efter ett tag började hon jobba deltid, hon jobbade i perioder och blev sjuk igen.
– Jag var inte så stark som jag trodde. Jag ville vara den person jag var förr och orka jobba. Men det gick inte, jag var inte samma person längre.
För ett år sedan blev Alexandra plötsligt sämre och oron sköljde åter över Svitlana som en störtskur.
– Jag gick på högvarv, jag var så orolig.  Samtidigt gick jag upp till 75 procent och jobbade de veckor som Alexandra var hos sin pappa. Jag gick in i en annan värld och kämpade på. När vi fick åka hem från sjukhuset lämnade jag Alexandra hos hennes pappa. Och när jag kom hem försökte jag ta livet av mig, jag kom över en gräns.
Svitlana är tyst en stund.
– Jag överlevde, säger hon sedan.
Såhär i efterhand tänker hon att hon skulle ha begärt mer hjälp från sjukvården. Halvåret efter självmordsförsöket fick hon bara ha Alexandra hos sig varannan helg. Att bli stämplad som en dålig förälder gjorde henne än mer deprimerad, säger hon.
I våras gick hon till facket igen. Hon orkade inte komma tillbaka till sitt jobb i vården, hon klarar inte längre av stress, men vill inte heller vara hemma.
– Facket har varit min trygghet och ställt upp för mig till hundra procent. De visade vägen för mig och fick mig att förstå vilka rättigheter jag har. De har gjort arbetsgiv­arens jobb, det är kommunen som ska hitta ett ställe där jag kan arbetsträna, säger Svitlana.

Svitlana Kisilevych ser försäkringspengarna som en hjälp på vägen till ett bättre liv. Här lägger hon pussel  tillsammans med yngsta dottern Alexandra Olofsson, som just nu mår lite bättre.

Annika Stadin på Kommunals sektion hittade en massör som Svitlana kunde arbets­träna hos. Men Försäkringskassan sa nej eftersom det inte skulle leda till jobb.
Facket upptäckte dessutom att Svitlana inte hade fått några pengar genom sin sjukförsäkring.
Jag kliver in på Kommunals sektion i Sandviken. Så som några medlemmar varje dag gör med sina frågor. Som Svitlana gjorde när hon undrade vad det var frågan om, det där brevet med siffran 70 000. Hon hade ju redan fått 10 000 kronor.
– Ja, men det står ju att du ska få 70 000 kronor, sa de till henne.
– Men gud, nu kan jag gå och köpa en behå! utropade Svitlana, som hade suttit hemma och lagat sina behåar eftersom alla pengar gick till mat och annat åt barnen.
Annika Stadin och Tarja Lindberg på sektionen rördes nästan till tårar av reaktionen.
– Hon har haft det riktigt tufft, säger Annika. Hon är ensamstående med två barn och ena barnet har cancer. Hon är en person som alltid har jobbat på och så drabbas hon av allt det här.

Tarja Lindberg har flyttat sitt skrivbord så att medlemmarna inte kan missa henne när de kommer förbi kontoret. Alla som kommer in ska nu bli tillfrågade om de har varit sjuka och om de har fått sina försäkringspengar. Det var Tarja som skickade in Svitlanas läkarintyg till Folksam.
– Medlemmarna vet inte om att de har den här försäkringen. Kostnaden dras automatiskt varje månad så de tänker inte på den. Om inte vi är inblandade på något sätt så ligger pengarna kvar, säger Tarja.
– Som arbetare vet man inte vilka rättigheter man har, säger Svitlana. Om de inte hade sagt att jag har den här försäkringen, så hade jag inte fått pengarna.

Med dagens sjukregler hade Svitlana inte fått engångsbeloppet på 70 000, hon blev sjuk innan reglerna ändrades.
Sedan oktober är Svitlana utförsäkrad och får aktivitetsstöd. Nu arbetstränar hon hos massören, det är andra regler som gäller sedan hon hamnat hos Arbets­förmedlingen.  
– Det är bra för mig även om det inte leder till jobb. Det är social träning och rutiner som behövs. Tidigare fick jag ångest av att gå utanför dörren, det sociala nätet fattades.
Dessutom går hon Arbetsförmedlingens introduktionskurs för sjukskrivna som ska börja jobba igen. Svitlana tycker att kursen är bra, men skulle hellre jobba på riktigt. Hon oroar sig för vad som ska hända när kursen är slut.
– Jag vill jobba igen men jag behöver en annan inriktning. Jag är skadad och bryter ihop av ansvaret i vården. Jag fungerar inte som jag har fungerat.

Pengarna ser hon som en hjälp på vägen till ett bättre liv. Hon slipper svara ”vi kan inte göra så mycket” när helgen närmar sig och döttrarna frågar vad de ska hitta på. Hon ser fram emot att kunna simma med flickorna eller gå till bowlinghallen. Bara att fika på stan har mest varit en orealistisk lyx.
– Jag har varit en dålig mamma och en dålig människa som inte kunde gå till jobbet. Nu kan jag göra något för mig själv.