”Vi skulle ha krävt ännu högre lägstalöner”

Lenita Granlund är en försiktig ny avtalsgeneral när hon besvarar frågor om utfallet av avtalsrörelsen som KA granskat. Flera gånger hänvisar hon till att frågan granskas i den lönepolitiska utredning som hon, på kongressens uppdrag, leder. Där ska även grundbulten i löneavtalet, individuell lönesättning, utvärderas.

I avtalsrörelsen var Kom­munals krav på höjda lägstalöner lägre än kravet på löneökningar. Resultatet blev också att lägstalön höjdes med bara 385 kronor medan utrymmet för ­löne­ökningar blev 490 kronor.
Att kravet vad gäller lägstalöner var lägre beror enligt Lenita Granlund på upplägget i LO-sam­ordningen.
– Personligen, jag var inte med och tog besluten, tycker jag att det var olyckligt, säger hon.
– Vi måste prioritera lägstalönerna, och vi ska göra det framåt. Höjningarna måste vara i paritet med löneökningarna.

I många kommuner har man reglerat om högre lägstalöner än centrala löneavtalets nivåer. Kommunal har strävat efter det.
I förra numret redovisade vi topplistor: kommunerna med landets bästa lägstalöner.
Är det rätt att lägstalönerna för samma yrke kan skilja uppåt
4 000 kronor mellan olika kommuner?
– Man kan ju tycka att det låter orättvist, men varje kommun förhandlar för sig och fastlägger sina lägstalöner, svarar hon.
– Jag tycker att man ska vara nöjd där man lyckats höja upp lägstalönerna, som i Storfors. Jag hoppas att dessa kommuner kan bli ”draghjälp” åt andra.
Hon säger att så länge det inte finns befattningslöner (lägsta lönen för yrket) i centrala avtalet kan man inte säga att det är fel att lägstalönen för samma yrke kan skilja väldigt mycket mellan kommuner.
Om och hur man ska driva krav på befattningslöner är något som löneutredningen ska titta på.

Individuella löner skulle ge en bättre löneutveckling argumenterade förespråkarna när Kom­munal på 90-talet slog in på den vägen. KA:s granskningar visar däremot att kommuner som inte infört individuella löner dominerar topplistorna över bästa genomsnittslönerna som bästa lägstalöner för olika yrken. Lägstlönerna är ofta bättre där lönesättningen inte är individuell.
– Jag har läst det och resultatet är jätteintressant. Vi ska titta närmare på det i den lönepolitiska utredningen.
– Det är märkligt, skulle jag vilja säga, om det skulle vara på det sättet.
Varför skulle det vara märkligt?
– Då är det ju något som är fel.
Och hon ställer sig frågan ”varför?”, för så var det ju inte tänkt att det skulle bli.
KA:s undersökningar definierar individuella löner i enlighet med löneavtalet: löner som sätts efter chefens bedömning av den enskildes förmåga och arbetsresultat.
Där man, istället för individuella löner, haft yrkeslöner eller lönestegar har lägsta lönerna oftast hängt med löneutvecklingen, framgår av KA:s granskningar genom åren. Därmed saknas där de riktigt dåliga lönerna.
– Det är en intressant fråga att titta på, säger hon.

Grundbulten i det nuvarande lönesystemet, individuella löner, är en viktig fråga för Kommunals lönepolitiska utredning.
– Hela lönepolitiken står nu på sin spets i och med utredningen. Det finns ju skäl till att man har tillsatt en lönepolitisk utredning. Vore alla nöjda och glada hade vi inte gjort det.
– Någonstans finns det ju ett problem när man exempelvis är ute och pratar om löner och våra fackliga företrädare säger: vi har ju inte börjat med det där nya än! Det nya är det vi införde 1994!
Då slöts det första centrala avtalet om individuell lönesättning.  
Flera undersökningar som KA gjort tidigare visade att de lokala facken ofta upplevde att många medlemmar, liksom arbetsledare, inte var positiva till sådan lönesättning.
Den undersökning vi gjorde i höstas visar att i drygt 80 procent av kommunerna sätts lönerna individuellt nu. I storstäder är dominansen ännu större.