Jan Hägglund med flera förklarar tydligt i KA nr 22/2010 att facket fungerar som födkrok åt S. Mycket riktigt.
Men Hägglund misslyckas med att beskriva varför detta skulle leda till något gott. Den senaste mandatperioden har kantats av arbetsgivarnas och deras regerings attacker på arbetarklassen. A-kassereformerna samt försämringarna i sjukförsäkringen har ackompanjerats av en råare, hänsynslösare ton på arbetsplatserna och en våg av varsel i industri och välfärd. Mot detta har fackföreningsrörelsen stått som enda opposition. Och LO-förbundens ledning, uteslutande socialdemokrater, har gjort exakt ingenting för att förhindra detta.

Socialdemokraterna har fokuserat på att ersätta ordet arbetare med ordet entreprenör i allt partimaterial. Man har fokuserat på att bli vänner med de lokala borgarmajoriteterna i kommunhus och landstingsfullmäktige. Man har fått sina idéer från Prime och näringslivet, i brist på egna.
I Sveriges största stad skämtade man bort valet med butlerutspel. Ilmar Reepalu, socialdemokratisk vice ordförande i Sveriges Kommuner och Landsting, uttalade sig för noll kronor i lönelyft åt personal i skola och vård i den senaste avtalsrörelsen. Det är med sådana vänner som man inte behöver några fiender.

Nej, Jan Hägglund och andra tidigare socialister, ska vi bekämpa arbetsgivarnas anti-reformer måste facket tuffa till sig och skaffa sig en oberoende arbetarpolitik. Attackerna från näringslivet, borgare och rasister kommer att öka under denna mandatperiod, inte minska. Vi måste organisera en försvarskamp, inte kapitulera eller tappa sugen. I den striden har socialdemokratiska arbetsgivarpartiet inget annat att erbjuda oss fackliga annat än kedjor till händer och fötter. Ett nytt parti måste bildas för att bryta dessa bojor.

Bilbo Göransson
aktiv i Kommunal och Rättvisepartiet Socialisterna