Det som så soligt presenteras som en ”jobb och utvecklingsgaranti” i regeringens nyspråk är i själva verket en slutstation för en ständigt ökande grupp som hamnat i den så kallade Fas 3.
Någon garanti till jobb och utveckling handlar det inte om. Snarare om slaveri och förnedring, enligt kritikerna.

Siffran för nya lediga jobb är i januari 46 000, den högsta månadssiffran sedan 1970-talet. I någon del av ekonomin går saker bra och det är hoppfullt.
Men samtidigt växer alltså gruppen som har svårt att få jobb kraftigt. Ungefär 126 000 personer mellan 16 och 64 år är just nu långtidsarbetslösa, en fördubbling sedan hösten 2008, rapporterar SvD.
I Fas 3 hamnar den som varit arbetslös i minst 2 år, eller 450 dagar. Även antalet som deltar här har mer än fördubblats på ett år. I april 2009 var de några hundra. Just nu är det cirka 25 000, om två år räknar man med dubbelt så många.

Fas 3 är obligatoriskt och ger arbetsgivaren 5000 kronor i månaden i bidrag för varje människa som sysselsätts. Deltagarna får antingen försörjningsstöd från socialen eller ersättning från försäkringskassan, motsvarande 65 procent av a-kassan. Det jobb som utförs får inte vara ”riktiga” arbetsuppgifter, men ska kunna ”höja kvalitén i verksamheten”.
De arbetslösa ska kunna fortsätta söka jobb, frågan är om Fas 3, som klart säger att det inte ska vara ”riktig” praktik ger några ökade chanser hos andra arbetsgivare!
Lika oklart är hur många andra jobb med vanlig lön som trots allt trängs undan, något Kommunal också varnat för.
För alla jobb med Fas 3-villkor är förstås inte låtsasjobb, utan snarare riktigt lönsamma jobb – för en arbetsgivare som vet hur en slipsten ska dras. En vinstlott för företagaren, en ren nitlott för den före detta löntagaren. TV 4 har gett flera exempel på detta.
I tidningen Arbetaren berättade Lena, fackligt ombud vid en låg- och mellanstadieskola om ”gratisarbetare” som rekryteras just från Arbetsförmedlingens åtgärdsprogram. ”Det är en djungel. Allt sker i det tysta.” säger hon. Människor utnyttjas hänsynslöst.

Denna tredje fas i Alliansens ”jobbgaranti” är sämre än de plusjobb som den förra regeringen införde, de gav åtminstone avtalsenlig lön. Fas3-jobben ger knappt hälften av vad plusjobbarna tjänade.
I april 2009 sa Gerd Högström, sektionsordförande för Kommunal i Gävle i KA: Det är eländigt. Du hamnar i en åtgärd som kan pågå nästan för evigt med en ersättning som är väldigt låg, 65 procent av a-kassan. Det är helt otroligt, de borde i alla fall få den lägsta lönen enligt kollektivavtal.”

Att vara arbetslös länge är svårt. Och om allt stöd går ut på att man bara ska söka jobb hela dagarna så hjälper det inte mycket att man är flitig. Ofta behövs påfyllning av kunskap, genom exempelvis arbetsmarknadsutbildning, något alliansregeringen sagt är obehövligt. Den självkänsla som eventuellt finns kvar efter en lång tids jobbsökande utan respons har svårt att få näring och växa i en miljö där man ska jobba men ändå inte, praktisera men ändå inte, även om det finns undantag. DN berättar om ett sådant exempel från Södertälje. Där har 200 människor i Fas3 kunnat slussas vidare till andra jobb.
(Läs också Johannes Forsssbergs ledare på expressen.se.)

Men att döpa något till garanti som inte ger garanti eller ens ökar chanserna till ett jobb är vilseledande marknadsföring. KO borde ha rätt att utdöma vite även till en regering som skickar ut såna språkliga dimridåer utan att behöva ta ansvar för konsekvenserna. En växande skara människor hamnar på botten, maktlösa och förödmjukade. Margaret Thatcher kunde inte gjort det mer effektivt och skoningslöst.
I den nyöversatta boken Illa far landet (Karneval) skriver den nu avlidne författaren och historikern Tony Judt om den förändrade synen på fattiga i USA:
”Vår moraluppfattning har verkligen fördärvats. Vi har blivit likgiltiga för de mänskliga kostnader som en skenbart rationell socialpolitik medför, särskilt när vi får beskedet att den kommer att bidra till det samlade välståndet och därmed, indirekt, våra enskilda intressen. Ta en titt på ”Lagen om personligt ansvar och arbetstillfällen” (en avslöjande titel i Orwells anda) av år 1996, det juridiska dokument från Clintoneran som sökte göra rent hus med välfärdssystemet i USA. Lagens syfte var, enligt vad som uppgavs, att skära ned statens åtaganden inom välfärden. Detta skulle uppnås genom att man drog in bidragen för var och en som struntar i att söka (eller erhållit men inte accepterat) en anställning. Eftersom en arbetsgivare på så sätt kunde få tag på arbetare till nästan vilken lön som helst – dessa kunde helt enkelt inte tacka nej till något jobb, hur motbjudande det än var, utan att löpa risk att bli avstängda från bidrag – blev därmed inte endast antalet bidragstagare kraftigt reducerat, dessutom föll både lönerna och företagens kostnader. Dessutom blev understödet tydligt skambelagt.” (s. 26)

Inför Nya Moderaternas tillblivelse åkte Anders Borg och hämtade inspiration, inte minst från just Clintons arbetsmarknadspolitik. Vad Clinton lyckats med i USA är att förvandla arbetslöshet till något skambelagt, ett personligt misslyckande, ett bevis på att man inte är en fullvärdig samhällsmedlem. Med Fas 3 är alliansen på väg att göra samma sak härhemma. Det är en skam.

PS: Arbetsmarknadsminister Hillevi Engström (M) skriver i dag (torsdag 20 januari) på DN:s debattsida att det är dags att skärpa kontrollen av oseriösa arbetsgivare, ”som erbjuder långtidsarbetslösa sysselsättning.” Och något annat kan hon knappast göra, efter det som kommit fram. Men problemet med att en växande grupp människor hamnar i ett limbo där de varken får chans till riktig försörjning eller ett jobb berör hon inte alls. DS