Utan TV-programmet Babel och Bokmässans Afrikasatsning hade denna bok aldrig kommit mig till del. Så tack för det!

Sefi Attas roman om en ung flickas uppväxt och uppvaknande är en underbar utvecklingsroman med ett språk på en gång bildrikt och direkt, nära sin huvudpersons karaktär. Det blir en berättelse om Nigerias olyckliga historia med ständiga militärkupper och inbördeskrig, korrupt överklass, våld mot oppositionella och allt hårdare kriminalitet.
Men också en historia om världens största stad Lagos, där livet levs och glädjen spirar mitt i slum, väpnade rån och trafikkaos, där dess invånare, här med fokus på kvinnorna, med humor, överlevnadsrealism och en hel del mod kämpar för livet och kärleken.

Huvudpersonen Enitan är 11 år när boken börjar. Det är 1970-tal och hon växer upp i en villa i det välbärgade området i huvudstaden Lagos. Pappan är en stridbar advokat, i ständig fejd även med mamman. En dag står jämnåriga grannflickan Sheri där i trädgården med rosa läppar, djärv och olydig, en upprorisk murbräcka in i den hårda verkligheten. Sheri väcker Enitan ur törnrosasömnen och slungar henne in i vuxenlivet.

I ett macholand som Nigeria väcker kämpande kvinnor ingen förtjusning, och för Enitan blir det politiska också privat, när hon tvingas ta fajten för frihet både i sin kärleksrelation och i samhället. Varje dag utmanar hon sina rädslor och ökar sitt handlingsutrymme, även om priset tidvis blir högt. Sällan har jag läst en så befriande bok om unga kvinnors kamp för att bli subjekt i sina egna liv, på gott och ont.