Det är klart att Sex, systerskap och några män senare är en mer säljande titel än Tre kvinnor och några sorger senare. ”Sex” i röda versaler på omslaget och marknadsföringen av boken, lurar en att tro att vi här ska bjudas på en kavalkad av glada dagar och heta nätter kring 60.
Så platt är inte berättelsen, tack och lov.
Monica Gunne har skrivit boken med vännerna Amelia Adamo och Susanne Hobohm som hjälpredor och inspiration. Hur mycket som är fiktion respektive sanning är ingen som vet, det spelar heller ingen roll, men med hela tre fotografier av kvinnorna på boken är det oundvikligt att inte kalla karaktärerna för just Monica, Susanne och Amelia.

Det är bra att boken inte är ett manifest över hur härligt livet är runt 60. Det hade varit tröttsamt med mer eskapader med sex i bokhyllor, åldersrelaterade knullskador, sådant som kryddar och lättar upp den annars ofta sorgliga berättelsen. Här finns ett sökande efter bekräftelse så intensivt och desperat att jag verkligen ömmar för de framgångsrika kvinnorna. Jag blir också besviken. På att den rika kvinnan löser sin låga självkänsla genom att lägga sig på operationsbordet och skära bort det hon inte tycker om.
Var det den här generationens kvinnor som lärde mig att älska min kropp? Och detta att hänga upp sig på män så till den grad som kvinnorna i boken gör.

Men jag hade varit än mer besviken om bokens enda budskap var ”man kan knulla efter 60 också”. Här finns något annat som suger tag i mig. Framfusigheten är härlig, men inte på något vis chockerande. Det är ärligheten jag beundrar i den här boken, en ärlighet av typen ”vi må vara lyckade, men inte lyckliga”.
Och vänskapen, systerskapet om man så vill, är den viktigaste behållningen av boken. Det är den som måste finnas kvar efter 60!