Få kommunalare fick extra lönelyft

SKL motsatte sig länge ett löneavtal som garanterade kommunalarna några löneökningar alls. Samtidigt vände sig SKL emot påståenden att de förespråkade ”nollavtal”. Man sa att kommunerna själva bäst kunde sätta lönerna och belöna goda prestationer. Så det skulle även med sifferlöst avtal bli höjda löner.
Vår undersökning visar att endast fyra procent av kommunerna höjde lönerna nämnvärt mer än de 490 kronorna, som de måste. Vi har då satt gränsen för ”nämnvärt mer” till 30 kronor, 1,5 promille.
Mot den bakgrunden är det ingen vild gissning att ett inte ringa antal kommuner kanske inte ens skulle höjt med 490 kronor om avtalet varit ”sifferlöst”.

Vår granskning bygger på uppgifter från 91 procent av alla kommuner. 322 stycken fackliga sektioner och klubbar som löneförhandlat har berättat om årets resultat och erfarenheter.
Bara var femte kommun prioriterade en eller flera yrkesgrupper och gav dem mer än andra. Liksom tidigare år är det då främst undersköterskor och kokerskor som  fått mer än andra. Undantagsvis har arbetsgivarna då ställt upp med extra pengar. Prioriteringen har alltså betalats av övriga yrkesgrupper med lägre löneökningar.
Där prioriteringar av yrken förekommit har oftast facket och arbetsgivaren varit överens om dessa.
Var tredje facklig sektion anser sig ha ett betydande inflytande över lönesättningen. Hälften säger att de har lite grand inflytande. Och många svarar att det är cheferna som bestämmer.

Från arbetsgivarhåll framförs ofta att löneskillnaderna inom yrkesgrupperna är för små: de bästa ska premieras. Även från Kommunal har ökade löneskillnader på arbetsplatserna förespråkats genom åren. Individuella löner skulle leda dit var det tänkt. Samtidigt finns det också många fackligt aktiva som har en annan åsikt.
Svaren på KA:s enkät pekar inte på att årets löneförhandlingar påtagligt ökat lönespridningen. Men det ser olika ut i olika kommuner.