Ja, herrejisses vilket ego. Att Börje Ahlstedt är en intressant och spännande person att berätta om råder det ingen tvekan om. En mycket skicklig skådespelare och en person – till synes – uppfylld av sin egen förträfflighet.

Som om detta inte nog inskärptes i texten, avslutas flera kapitel i hans memoarer med ett urklipp av en hyllande recension. Resultatet blir knappast det avsedda. Istället för vördnad och respekt: löje.
Det är också uppseendeväckande att en sån här bok späckad av teaterhistoria också är späckad av missar och felstavningar. Legendariska film- och teaternamn som Sven Nykvist, Ernst-Hugo Järegård, Lars Hanson och unga Julia Dufvenius är samtliga felstavade i boken. Märkligt, det hade räckt med en insatt korrläsare eller en spökskrivare som hade tillgång till internet eller ett uppslagsverk för att förhindra de pinsamheterna.

Trots alla invändningar: Det är bitvis rolig läsning, gott om anekdoter från ett begåvat och intressant teaterliv. Samarbetet med Bergman skildras inifrån och så att man begriper. Det är bokens stora behållning.

Dock. Börje Ahlstedts memoarer hade vunnit oändligt på att innehålla bara lite mer självdistans inför skådespelaren och skådespeleriet.