Det sägs att skolfrågan var valets viktigaste fråga. Om det är sant borde många som röstade borgerligt vara besvikna. Andelen elever som inte klarar behörighet till gymnasiet sjunker i år jämfört med förra året, och andelen som inte klarar godkänt i matte har fördubblats till 17,5 procent jämfört med 2003.
Även de så kallade Pisa-mätningarna av 15-åringarnas kunskap visar oroande nedgångar sen 2006.

Sverige har länge varit i toppklass bland länderna i OECD på att utjämna klasskillnader genom utbildning och likvärdiga skolor.
Men nu är det slut med den saken, skriver Riksdag och Departement 37/2010 i en artikel om de sjunkande kunskaperna bland svenska 15-åringar. Det handlar om de så kallade Pisa-mätningarna i 65 länder, som genomförs vart tredje år. När de började år 2000 låg Sverige över genomsnittet för OECD.
Nu, tre mätningar senare, ligger vi under snittet i naturkunskaper och på genomsnittet i matte och läsförståelse. Finland, utan friskolor och med hög andel lärarledda lektioner, intar oförändrat en tätplats. Flumskolans pris, anser skolminister Jan Björklund (FP), som ser allt dåligt som sossarnas fel. Men då blundar han för systemförändringar som både borgerliga och socialdemokratiska regeringar tagit beslut om: Friskolorna och kommunaliseringen.

För det är det fria skolvalet i kombination med boendesegregationen som drivit på den dystra utvecklingen, konstaterar Skolverket. De tidigare blandade klasserna blir allt mer enhetliga.
Det leder till att de duktiga eleverna läser för sig och de lågpresterande för sig. Etniska svenskar studerar för sig och barn till utrikes födda föräldrar för sig. Om det går för stor andel barn med etniska rötter utanför Sverige i samma klass sjunker också resultatet och blir svårt att hämta upp.

Sverige är inte längre lika bra som förr på att utjämna skillnader i uppväxtförhållanden och skapa likvärdiga möjligheter att klara skolan, oavsett bakgrund. Vi hörde till länderna med de minsta skillnaderna mellan olika skolor. Nu spelar föräldrarnas utbildning och inkomster en allt större roll för barnens chanser att klara skolan.
Det är något som även en liberal politiker som utbildningsminister Jan Björklund (FP) borde gråta blod över!
Mindre lärarledd undervisning än Finland och högre grad av ”egenarbete” har också bidragit till att försämra, i synnerhet för barn som kommer från studieovana miljöer och inte får hjälp hemifrån, säger projektledaren Anita Wester. De duktiga eleverna är ungefär som tidigare, men de som presterar sämre blir allt fler. Bland pojkarna är det var fjärde som inte når grundkraven.
Sammantaget en skrämmande utveckling, förstärkt av den valfrihet som sägs vara så omistlig för vårt välmående.

Nu senast slår Mikael Damberg, utbildningspolitisk talesperson (S), fast denna sanning i en DN-artikel tillsammans med sin kollega i MP Jabar Amin. ”Debatten om friskolornas vara eller icke vara är överspelad”, menar de och föreslår i stället vissa regeländringar som vinstutdelningsförbud och ökad offentlighet.
Det finns säkert något gott att hämta i detta, även om man undrar hur ett ”utdelningsförbud” ska fungera, men kommer de åt pudelns kärna, de segregerade skolorna, på detta sätt? Måste man inte våga kräva mer styrning av intagningarna också? Så att skolorna och klasserna blandas och blir de mötesplatser de behöver vara i vår mångkulturella värld. Att bara låta detta fortsätta kommer att öka klyftorna i samhället skrämmande snabbt.

Björklund skyller allt – även de egna misslyckade regeringsåren – på socialdemokratisk ”flummig” skolpolitik.
Men hur förklarar han att resultaten i skolorna låg så mycket högre på 1990-talet när S styrde? undrar Anne-Marie Lindgren vid arbetarrörelsens tankesmedja.
Hon pekar liksom Skolverket på den ökande segregationen, där flykten till friskolorna skyndat på utvecklingen. Samtidigt styr kommunerna och deras ekonomi också hur bra skolan har råd att vara. Dessa systemförändringar skyndar på spiralen neråt, om inget görs.

Men att enbart försöka åtgärda med extra stöd och resurser till socialt utsatta skolor är inte tillräckligt i grupper där duktiga elever saknas. Det borde även skolpolitiskt ansvariga socialdemokrater våga erkänna. ”Det enda som hjälper är att bussa barnen från Krocksbäck till Limhamn”, säger luttrade företrädare i Malmö och jag håller med. Men vilken politiker vågar ställa sig upp och kräva det?

De duktiga barn som i mer blandade klasser brukar tagga och dra upp de mindre motiverade finns inte längre kvar i många skolor. Eleverna i de lågpresterande skolorna ställs inför lägre förväntningar med få positiva förebilder. Det ger dem sämre chanser att förverkliga sina drömmar och ta sig vidare i livet. Sverige är ett av få länder där både de genomsnittliga resultaten och likvärdigheten i skolan har försämrats samtidigt, skriver Skolverket.
Måste Sverige vara ett land som alla andra även på detta område? Kan vi inte vilja vara bäst i klassen igen!