”Det känns som ett stort slut”

ID: Lena Norlander
Ålder: 63 år.
Yrke: Undersköterska och rehabassistent, har jobbat 44 år i landstinget i Västernorrland. Slutade första september.
Familj: Man, två vuxna döttrar, ett barnbarn.
I dag ett och ett halvt år senare: Avtalspensionär sedan september. 70 procent av tidigare lön, cirka 15 200 kronor per månad före skatt.

Efter 44 år miste Lena Norlander jobbet i Västernorrlands läns landsting. Nu har hon avtalspension, men svårt att njuta av trädgårdsarbetet.
FOTO: BO FERNSTRÖM

– Jag saknar arbetskamraterna och det dagliga.
Mer än 300 undersköterskejobb har försvunnit från landstinget i Västernorrland. Lena Norlander lämnade sitt jobb med avtalspension.  
– Men jag kände inte att det var skönt.
Hösten har varit fin. Ändå har Lena inte njutit av sysslorna i trädgården söder om Härnösand.
Nu sitter hon inne i den gula villan med kaffemuggen i hand. Semesterkänslan från den första dagen är borta.
– Det känns som ett stort slut.
Jobbet är inte allt, men en period i livet är förbi.
– Om man jobbar med människor och alltid varit behövd har man också fått mycket tillbaka. Då tror jag det känns mer.
Lena hade tänkt jobba till 65, nu är hon 63.

Det är två år sedan hon fick veta att landstinget hade planer på att dra ner på verksamheten i rehabbassängen i Härnösand som är en del av Länssjukhuset Sundsvall-Härnösand.
Länge var det oklart vad som skulle hända. Lena sov dåligt.
– I våras tänkte jag att om ett år är jag inte här.
En tisdag i maj när Lena hade fullt upp med att boka in nya patienter ringde det.
– Om jag ville ha särskild avtalspension, skulle jag bestämma mig innan fredag.
Alternativet var att börja arbeta på sjukhuset i Sundsvall.
– Jag har inte arbetat på en vårdavdelning sedan 1969. Det känns jobbigt att börja om från början.
Hon gruvade sig innan hon skickade mejlet där hon sa ja till avtalspension. Sedan hoppades hon att skulle sova lite bättre.

Samtidigt som Lena brottades med sina egna känslor fick hon möta patienternas förtvivlan över att verksamheten försvann.
– Sista halvåret var jättejobbigt.
Lena tittar ut genom köksfönstret och är tyst en stund. På väggen hänger akvareller som patienter målat. Från dem fick hon också mycket uppmuntran.
Hon blir fortfarande arg när hon tänker på chefen i Sundsvall som inte hörde av sig eller tog avsked när Lena lämnade jobbet efter 44 år. Rösten spricker:
– Jag var så ledsen när jag gick hem.
Det fick henne att skriva brev till flera chefer. Hon fick en ursäkt. Och när Lenas arbetskamrat Carin Sjödin Hultgren slutade kom chefen upp till Härnösand och avtackade dem båda.
Men Lena är inte bitter, i stället lyser hon upp när hon tänker tillbaka.
– Jag har haft mycket trevligt under åren, med arbetskamrater och patienter. Det är en positiv känsla som jag bär med mig. Som en karamell som jag suger på.

ID: Carin Sjödin Hultgren
Ålder: 60 år.
Yrke: Undersköterska och rehabassistent, har jobbat 38 år i landstinget i Västernorrland. Slutade 15 oktober.
Familj: Make, vuxen dotter och ett barnbarn.
I dag ett och ett halvt år senare: Jobbade sista dagen 15 oktober. Avgångsförmån 193 000 kronor före skatt, a-kasseersättning.

Carin Sjödin Hultgren var anställd 38 år i Västernorrlands läns landsting. Nu är jobbet borta, men hon hoppas att privata vårdcentraler ska driva verksamheten vidare och att hon ska få  jobb.
FOTO: BO FERNSTRÖM

– Första tanken var att jag är ledig, har semester.
Carin Sjödin Hultgren vaknade kvart över sex precis som alla andra måndagar. Hon tog kaffe och macka, läste tidningen längre än vanligt. Sedan gav hon sig på kristallkronan med fönsterputs. Efteråt skrattar hon åt det.
Det här är den första måndagen som Carin inte går till jobbet. I fredags gick hon hem med ett fång blommor från sjukhuset i Härnösand. För två år sedan fick hon veta att hon kunde bli arbetslös. Nu är hon en av de drygt 300 undersköterskor som mist jobbet i Västernorrlands läns landsting.

Hon sitter i kaféet på sjukhuset i Härnösand. En av korridorerna leder till bassängen där hon arbetade. KA träffade henne här för ett och ett halvt år sedan. Då sov Carin dåligt, var irriterad hemma. Sedan kom magkatarren.
– Jag har jobbat i 39 år och vill inte sluta. Jag har kraft att fortsätta. Det känns som om jag blivit kastad på soptippen. Jag fyller 61 och förlorar på att ta pension.
Carin erbjöds arbete på en vårdavdelning. Men en reumatisk sjukdom gör det svårt att klara lyft. Därför tackade hon nej.

Carin är tveksam till om hon klarar att arbeta heltid. Hon klarade sig utan sjukdagar tack vare värmen från bassängen.
Men hon ska anmäla sig på Arbetsförmedlingen. Och hon är beredd att testa ett arbete i hemtjänsten, men är tveksam till om hon klarar det.
Carin tycker att det är tungt att tänka på ekonomin. Avgångsförmånen och a-kassan räcker inte för evigt och Carin vet inte om hon kan hitta ett jobb som hon kan orka med.
– Jag är van att tjäna pengar, det skulle vara tufft att leva på maken.

Hon har bestämt sig för att fortsätta att gå till sjukhusets kafé, hon vill höra vad som händer på den gamla arbetsplatsen. Hon suckar,  ändå ser hon en möjlighet.
– Jag hoppas att jag får jobb om de privata vårdcentralerna återupptar assistenterna i bassängen.
Men Carin tror att chanserna att få nytt jobb varit större om hon varit yngre.
– Om jag börjar stämpla, då blir det definitivt…

ID: Anna-Carin Tyrheim
Ålder: 45 år.
Yrke: Undersköter-ska, receptionist, telefonist och f d avdelningssekreterare på Akademiska sjukhuset i Uppsala, har jobbat 26 år i landstinget i Uppsala län.
Familj: Make och döttrar 5, 8 och 10 år gamla.
I dag ett och ett halvt år senare: Arbetar sen i augusti i fjol som receptionist och telefonist på Beroendeklinikens mottagningsenhet som tillhör landstinget i Uppsala län.
Lön: 21 625 kronor per månad.

Telefonen ringer hela tiden på Beroendekliniken där Anna-Carin Tyrheim arbetar nu. Men hon saknar patienterna på Akademiska sjukhuset i Uppsala där hon arbetade innan avdelningen stängdes.
FOTO: LASSE MODIN

– Jag är en överlevare. Anna-Carin Tyrheim tittar ut, i parken vajar en björk. Hon sitter två trappor upp i ”Muttern” på Ulleråker i Uppsala. I den gamla byggnaden har mentalpatienter vårdats i årtionden.  Telefonen ringer oavbrutet och Anna-Carin svarar.
– Beroendekliniken.
Här har hon jobbat som receptionist och telefonist i ett och ett halvt år. När KA träffade henne våren 2009 var hon en av de nästan 400 anställda som varslats i landstinget i Uppsala län.
Då var hon avdelningssekreterare på invärtesmedicin på Akademiska sjukhuset i Uppsala. Något år tidigare hade hon varit med och byggt upp rutinerna. I fjol stängdes avdelningen. Arbetskamraterna skingrades. Anna-Carin suckar.
– Det var full fart, alltid var det någon som undrade om jag kunde hjälpa till att vända en patient.
Anna-Carin skrattar när hon tänker tillbaka. Nu saknar hon att få pyssla om patienterna.

Förra våren kretsade hennes tankar kring var hon stod på LAS-listan. Skulle hon ha kvar jobbet? Hon sov dåligt och kände av magen. Länge var det ovisst vad som skulle hända. Till slut fick hon veta att hon skulle omplaceras. Men starten blev inte bra.
På anställningsintervjun visste ingen att hon skulle omplaceras. Nu är hon enda undersköterskan av ett 30-tal anställda på Beroendeklinikens mottagningsenhet.

Anna-Carin sitter ensam i ett rum. Hon möter patienterna i telefonen. Ibland kan det vara 100 samtal på en dag. Många är missbrukare med psykiatrisk problematik. En del kan vara hotfulla. Med stort tålamod lyssnar hon och lotsar dem rätt.
Det är mycket nytt som Anna-Carin lärt sig, inte minst om patienterna. Sedan är det rutinerna som är annorlunda. Saker som hon gjort som avdelningssekreterare gör läkarsekreterarna här. Och hon upplever att hennes kompetens och yrkeserfarenhet ifrågasätts.
– Det tar så mycket energi.
Anna-Carins röst spricker, hon blir tyst och skakar på huvudet.
När det är tungt på jobbet tänker hon på döttrarna och på maken. Och hon blir glad, efter tolv år lever förälskelsen fortfarande. Jobbet till trots, så sover Anna-Carin bra och magen har lugnat ner sig. När hon går hem glömmer hon jobbet.
– Man får göra sitt bästa.

Nej, hon vill inte gräva ner sig. Hon kämpar på också för familjens skull. Hennes lön behövs. Vid neddragningen på Akademiska tog några avgångsvederlag. Inte Anna-Carin, och hon ångrar sig inte.
– Jag har aldrig varit arbetslös. Jag gillar att jobba och vill ge jobbet en chans. Men inte till vilket pris som helst.
I tystnaden hörs klockans tickande. Tidigare har Anna-Carin funderat på att utbilda sig. Tankarna finns kvar. Men hon har också andra, på nytt jobb. Kanske är hon kvar här om ett år, kanske inte.