Assistentjobbet förändras från solojobb till teamarbete

Fontänen är ett kommunalt hus i Skara, som inrymmer bland annat dagverksamhet för personer med funktionshinder. Där finns också en samlingslokal för kommunens cirka 60 personliga assistenter.
Det är trångt: ett skrivbord med två datorer, ett slags fika- och mötesbord, postfack och massor med skriftlig information på olika lappar längs med väggarna. Jeanette Lundström och två kollegor berättar om vad det är som är så bra med att jobba i team.
– Vi är som högst 15 assistenter per team. Och som assistent har man möjlighet att vara hos flera brukare om man vill, säger Jeanette Lundström.

När hon började som assistent 2004 var teamtänkandet redan igångsatt. Kollegan Lene Lund­berg kan berätta om hur det var innan teamens tid.
– Då gick man till en och samma brukare. Någon gång ibland hade vi kanske ett planeringsmöte. Vi hade inget rum att gå till, vi kände inte till de andra assistenterna alls. Man kände sig ensam.
– Det blir en större trygghet även för brukaren när de känner till alla assistenter som kommer, säger hon.
Annelie Persson, den tredje assistenten i rummet, bryter in:
– Jag tror att våra brukare tycker att det är väldigt skönt.
2007 införde man också sam­ordnare, assistenter som har ansvar för att det finns personal överallt. Jeanette Lundström, Lene Lundberg och Annelie Persson arbetar alla som sam­ordnare. De har 25 procent av sin arbetstid i lokalen och 75 procent ute på fältet.
Jag ringer upp Peter Olofsson, chef för handikappomsorgen i Sandviken. Där körde man
i gång team på försök 2008. Men till skillnad från Skara stötte man genast på patrull. Länsstyrelsen ifrågasatte om det verkligen var förenligt med LSS-lagen att jobba i team. Den undrade om inte verksamheten blivit alltför hemtjänstlik.
– Sen tittade Socialstyrelsen på det och bedömde att för bruk­aren innebar det ingen skillnad hur vi organiserade det, säger Peter Olofsson.

Anställningstryggheten ökar i det här arbetssättet, framhåller han. Avlider en brukare, eller om sam­arbetet inte fungerar, så finns det andra arbetsuppgifter hos andra brukare som är knutna till teamet.
– Det är den ena aspekten. Men den stora vinsten som assistenterna själva framhåller är att de plötsligt fått arbetskollegor.
Och så refererar han till hemtjänsten, trots allt.
– Hemtjänsten började som hemsamariter. Det vi gör nu är lite av den resa hemtjänsten gjorde för många år sen. Men den stora skillnaden är att vi har mycket högre personalkontinuitet.
Sandviken har beslutat att permanenta försöket.
I Skara sätter vi oss i en av kommunens små, vita bilar. Vi åker till ett radhusområde i utkanten av stan och ringer på hos Dennis Hedström. ”Kom in”, hörs en röst ropa från andra sidan dörren. Rösten tillhör Therese Johans­son, nyanställd assistent.

– Vad fint det blev, säger Jeanette Lundström, när vi stormar in i det nyrenoverade köket.
Jeanette känner Dennis sen gammalt. Han har nyligen gått tillbaka till kommunens assistans efter att ha haft privat assistansföretag under några år. Hans CP-skada gör att han inte kan tala, men han kommunicerar via det så kallade Bliss-systemet och en dator. Med sina ögonrörelser mot skärmen och en metallisk datorröst som översätter, säger han att det är mycket bättre nu än när assistansföretaget var här. Själva team-modellen har han inte märkt av.
Jeanette Lundström får svara på frågan hur assistansen kan vara just personlig, när ett helt team kommer och går hos brukaren.
– Den är personlig i alla fall. Vi är ett begränsat antal assistenter som är hos brukaren, säger hon.

Therese Johansson och Dennis Hedström börjar fundera på lunch. Jeanette Lundström, återvänder till Fontänen. Innan vi skils åt berättar hon att intresset för Skara-modellen från andra kommuner är stort. Även Peter Olofsson i Sandviken har fått påringningar.
Kanske håller det sakta på att hända något med ett av de mest ensamma jobben i Sverige.