S-ledaren var burdust uppriktig i sitt avskedstal till förtroenderådet. Hon tog flera kliv högerut och förvånade nog många med sina sena, men raka besked i kontroversiella frågor:

1. Hon trodde inte på samarbetet med Vänsterpartiet.
Bara någon dag tidigare hade Morgan Johansson i sin valanalys framhållit att det var olyckligt att inleda samarbetet endast med MP. Sahlin beklagade däremot att hon blev överkörd och inte fick mandat att gå fram enbart med Miljöpartiet. Det blev ett strategiskt misstag, menade hon och hoppades att nästa partiledare skulle få ett starkare mandat.
Att det rödgröna samarbetet inte funkade hos väljarna är ju svårt att bestrida, men att S och MP ensamma skulle fungerat bättre på tu man hand är ändå inte självklart. Att få med sig Miljöpartiet i frågorna om A-kassan exempelvis är starkt jobbat, det hade nog inte gått utan trycket från vänsterkanten. Jag är fortfarande impad av att så mycket faktiskt gick att lösa och bli politik med tre så olika partier ihop. Men för Sahlins egen skull och även för Socialdemokraternas framtid är det sorgligt att höra hur hon gick ut i sin första och sista egna valrörelse för frågor hon inte brann för med kamrater som hon inte riktigt gillade och en politik hon innerst inne inte trodde på.

2. Hon gillade inte det egna förslaget om fastighetsskatten. Denna skatt är, som Dagens Arenas chefredaktör Eric Sundström påpekar i en ledare i dag en skatt som är svår att smita utomlands med, och som brukar uppskattas av ekonomer, ett vapen även mot överhettning, en inkomstkälla som inte borde avfärdas av ett parti med ambition att fördela välfärd.

3. Hon tyckte inte heller att de borgerligas jobbskatteavdrag var mycket att bråka om.

4. Hon är inte främmande för en bortre parentes i a-kasseförsäkringen, åtminstone tolkas hennes åsikter om a-kassan så i flera medier.
Det kontroversiella paketet lyftes inte i valrörelsen och hade nog varit ett rött skynke för många fackliga valarbetare, varav en del redan från början var skeptiska till Mona Sahlin.
Samtidigt håller Sahlin ändå med MP:s gruppledare Mikaela Waltersson om att de rödgrönas löften om bättre och högre a-kassa inte lyftes tillräckligt på valplakaten! Och då undrar man ju, vem bestämmer det om inte partiordförandena? Fattade löntagarna nånsin poängen? Alla var inte så lyckligt lottade som KA-läsarna, som i alla fall fick tydlig information.

5. Hon tycker det är dags att sluta diskutera privat eller offentligt i välfärden.
Denna åsikt får hon inte gehör för hos väljarna, om man ska tro en ny undersökning från sociologen Stefan Svallfors, som vid sex tillfällen undersökt befolkningens inställning till välfärdspolitiken. Siffrorna från 2010, där man frågat 40000 svenskar, visar att en stor majoritet av svenskarna anser att det är stat och kommun som ska sköta utbildning, sjukvård barnomsorg och äldreomsorg. Tre av fyra kan tänka sig att betala mer i skatt för sjukvård, äldreomsorg och skola. De anser dessutom att mer egen finansiering och fler privata sjukhus och skolor är negativt för samhället!
Förvånande siffror med tanke på valresultatet, kan man tycka.
– Lite tillspetsat kan man säga att den socialdemokratiska välfärdsstaten vann valet, men det socialdemokratiska partiet förlorade, säger han, enligt svt.se. Han tror att folk i största allmänhet inte ser någon större skillnad mellan Arbetarpartiet (M)och Arbetarepartiet (S), och att det därför var annat än välfärdspolitiken som avgjorde vart rösterna gick.

Sahlin har många vänner och fans, inte minst ute bland förortens kvinnor med invandrarbakgrund. Hon är klockren i sin antirasism och körde en tung valrörelse med stor proffsighet. Men hon har inte landat i en egen tydlig samhällsanalys och kanske var det denna inre tvekan som också fick valrörelsen att halta och kännas otydlig?  

Det är lätt att vara efterklok, men kanske hade hennes roll i dag sett helt annorlunda ut om hon tagit sig tid att förankra MP-samarbetet bättre innan det presenterades. Om hon ”sytt upp” MP i förväg runt vissa fackliga hjärtefrågor. Och vad hade hänt om hon bara tvärvägrat när kraven om Vänsterpartiet dök upp.
Om hon nu ogillade idén så innerligt. Skulle hon inte gjort det till en kabinettsfråga!
En partiledare borde förbjudas att slåss för något som helt strider mot den inre kompassen. Då hamnar man bara vilse i pannkakan.