Susanna Alakoskis rosade barndomsberättelse i filmversion låter en ekande ensam flicka stå i centrum. Regissören Pernilla August har inte bara återberättat boken.
I stället låter hon en vuxen Leena möta sina bortstädade minnen av en uppväxt med fylla, fattigdom, språklöshet och vuxensvek. Ett liv hon velat glömma när hon med maskrosbarnets sammanbitna tåga skaffat sig det hon nekades som liten: En trygg tomtebolycka med villa, snäll man och två harmoniska döttrar. I hennes tillvaro ska inga oväntade besök knacka på.
Men så mitt i lussefriden ringer hennes döende mamma.

Den vuxna Leena tvingas ta itu med livslögner, inkapslad sorg och vrede. Hon är rotad i en miljö där solrosorna på balkongen frodades, men de mänskliga småplantorna slokade i brist på omvårdnad och näring. Bilderna väjer inte för den hårda verklighet som är missbrukarfamiljens normaltillstånd. Den barnablick som i filmen tänds i hopp och sedan släcks igen är bland det sorgligaste jag sett på länge.

Starka skådespelarinsatser får Svinalängorna att vibrera; av ångest och uppdämd ilska, men också av en sorts kärlek. Noomi Rapace gör Leena med trovärdig svärta och de många små gester som knyter henne bakåt till barndomens övergivenhet. Tehilla Blad som hennes unga jag är ett fynd! Pernilla August har lyckats ge en bra bok en ny, filmisk dimension.