Isländskt ger kanske associationer till öppna vidder och vikingar med svärdet i högsta hugg. Glöm det. Det här är precis tvärtom. På en mörk bakgata i New York driver Jacques en bar men hans hjärta håller på att lägga av. Vid ytterligare en sjukhusvistelse träffar han uteliggaren och självmordskandidaten Lucas och bestämmer sig för lära upp honom så att han ska kunna ta över baren när Jacques hjärta slutat slå för gott.
De båda männen är varandras motsatser. Jacques är arrogant, oempatisk och allmänt otrevlig medan Lucas är snäll, omtänksam och tacksam. Allt går ganska bra tills en kvinna en kväll kliver in i baren.

Ni hör, en ganska manlig film och man har sett det förut inte minst i otaliga polisfilmer: hur den äldre, erfarne och svinaktige också lär sig ett och annat av den unge, naive och rättstrogne. Och så den där kvinnan…
Men det är en skön stämning i The Good Heart, som stannar kvar under huden långt efter visningen och historien andas verkligen, som titeln säger, ett gott hjärta. Bargästerna är ett udda galleri av fina biroller och trots det ganska långsamma berättandet blir det aldrig tråkigt.

Upplösningen känns tyvärr tillrättalagd och det drar ner betyget, liksom att den kvinnliga karaktären helt överges i slutet. Hon vara bara med för att sätta fart på historien mellan de båda männen, blir känslan.